Det behövs mer sans och balans i debatten kring NKS

Eftersom jag skrivit två böcker om "Den sjuka vården" och ägnat hundratals timmar åt att granska sjukvårdens produktivitet och effektivitet och vad patienterna tycker så vill jag med åtta argument visa varför och hur DN:s granskning leder helt fel.

För det första: är de granskande journalisterna alldeles för okunniga i de grundläggande brister som är sjukvårdens huvudsakliga grundproblem, nämligen dess (bristande) organisation, och förlitar sig helt på läkarkåren som enda källa. Deras påståenden granskas inte alls. Till saken hör att vi har nästan flest läkare i hela världen, nästan flest sjuksköterskor samtidigt som medborgarna går minst till doktorn. Men läkarna är ovilliga att jobba i den nya organisationen och sjuksköterskorna vill inte jobba på Karolinska. Av lönemässiga och organisatoriska skäl.

För det andra: har man för att råda bot på organisatoriska problem och ta sikte på framtiden bestämt införa "värdebaserad/tematisk vård", vars implementering letts av Boston Consulting Group, BCG. Det betyder att vården organiseras efter patientens sjukdomar. Förenklat uttryckt behöver patienten då inte besöka flera olika avdelningar för de olika symtomen, utan allt finns samlat på ett ställe. Det gagnar ökad produktivitet och effektivitet och skapar värde för patienten, något vi alla borde applådera. Men det gör också att överläkare som tidigare varit chefer för olika avdelningar förlorar makt och måste förändra sitt sätt att arbeta.

För det tredje: behövs det ingen evidens för att införa värdebaserad vård, som läkarkåren menar. Evidens behövs för behandling av sjukdomar, men inte för att göra organisatoriska förändringar. Det är bara trams.

För det fjärde: eftersom problemen i svensk sjukvård, med köer och väntetider, är organisatoriska behövs professionell kunskap i hur man organiserar vården bäst. Det är den kunskapen som BCG har, baserat på den världsledande organisationsprofessorn Michael Porter. Det är klart ett stort sjukhus behöver ha konsulthjälp för att implementera detta. Vem skulle annars ha gjort det? Landstingets tjänstemän? Politikerna? Sjukhusledningen? Tror inte det.

För det femte: är det möjligt att BCG saltat sina räkningar och att underlag saknas. Men samtidigt har de ju arbetat parallellt bredvid ordinarie personal/uppdragsgivare och dessa har ju varit medvetna om att de varit där. Det hindrar inte att det kanske ändå behöver granskas om antalet timmar överensstämmer med sanningen.

För det sjätte: Cancersjuka fick inte sin behandling på Danderyds sjukhus då Karolinska tackade nej. Upprörande ja, men Karolinska är ju ett högspecialiserat sjukhus som ska jobba i fronten med ny teknik och behandling. Det kan ju vara så att denna nya behandling helt enkelt inte fanns hos Danderyd?

För det sjunde: det dyra sjukhusbygget. OPS, offentlig-privat- samverkan, var år 2008, året för finanskrisen helt nytt, vilket kan förklara rädslan hos landstinget att dra på sig för stora kostnader och få ett tak. Man kan se det som att leasa byggandet. Det är möjligt att bygget blev alldeles på tok för dyrt. Men det är väldigt osanna jämförelser i DN. Där sägs att NKS kostar 61 miljarder kronor till år 2040. Men det är inklusive driften! Driften skulle man ju haft i alla fall. Det är att jämföra äpplen och päron. Själva bygget kostar 22,8 miljarder kronor, något mer än planerat. Det är klart man måste göra tilläggsbeställningar av till exempel IT. För tio år sen kunde vi inte ens ana vad vi kan göra med IT idag. Att fönstren inte går att öppna hör inte heller riktigt till saken, alla byggen har fel och det finns alltid barnsjukdomar när man iscensätter en så stor omorganisation och byggnad på en och samma gång.

För det åttonde: i alla organisationer med många medarbetare, i Karolinskas fall 15 000 personer, och komplex verksamhet, görs det naturligtvis fel och misstag. Så fort man som journalist gräver efter fel så kommer man därför hitta fel. Om man gjort motsvarande granskning av ett annat sjukhus skulle man sannolikt också hittat fel. I det här fallet har proportionerna försvunnit helt och ingen, absolut ingen, inte heller sjukhusledningen, tar eller ges utrymme att försvara sig.

Så nu har jag rutit till: sans, måtta och sinne för proportioner behövs i debatten kring NKS.

Monica Renstig, ekonomijournalist och författare till ”Den sjuka vården” (2003 resp 2014) samt ordförande i Utbildningsnämnden i Danderyd för Liberalerna