Dåliga förslag om dopingkontroller på gym

Folkhälsominister Gabriel Wikström har nyligen presenterat flera förslag från Socialdemokraternas idrottspolitiska program. Bland annat vill Wikström höja straffen för dopningsbrott och införa möjligheten att göra dopingkontroller på gym. Förslagen är ogenomtänkta och verkar ha tillkommit i all hast.

Om dopingkontroller på gym – enligt det förslag som har presenterats – skulle införas skulle det innebära att vanliga gymbesökare måste lämna urinprov eller andra kroppsvätskor. Detta utan att det finns någon misstanke om att dessa personer skulle ha begått något brott eller använt dopingpreparat.

Förslaget om provtagning utan brottsmisstanke strider mot rättsstatliga grundprinciper, regeringsformen och europakonventionen om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Tvångsmedel som utgör ingrepp i den personliga integriteten måste vara proportionella. Provtagning är ett exempel på ett av de mest ingripande tvångsmedlen som staten kan använda sig av. Wikström tycks dessutom mena att en nyinrättad myndighet ska bedriva denna provtagningsverksamhet trots att Polisen redan har alla möjligheter att göra detta.

Polisen har rätt att använda sig av straffprocessuella tvångsmedel om det finns en skälig misstanke om brott. Detta innebär att det ska finnas konkreta omständigheter som pekar på att en person faktiskt har begått ett brott. Att en person enbart vistas på ett gym kan i sig inte under några förhållanden leda till att vederbörande misstänks för dopningsbrott.

Det är inte orimligt att anta Wikströms förslag skulle leda till att de personer som använder sig av dopingpreparat kommer att sluta gå till etablerade gymverksamheter och vända sig till andra typer av aktörer där kontroller inte förväntas ske. Förslaget riskerar därmed att bara påverka vanliga gymbesökare – den gruppen som Wikström säger sig vilja skydda. Förslaget om dopingkontroller är ett tydligt exempel på symbolpolitik. Förslaget är ogenomtänkt och verkar ha hastats fram.

Moderaterna har principiellt inte några invändningar mot hårdare straff, men straffen måste vara proportionerliga. Wikströms förslag om hårdare straff för dopingbrott haltar eftersom Socialdemokraterna inte föreslår motsvarande skärpning av straffen för narkotikabrott.

Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel är uppbyggd på motsvarande sätt som den straffrättsliga regleringen av narkotikabrotten. I båda fallen är exempelvis eget bruk straffbart. Det finns ingen anledning att särskilja dopningsbrott från narkotikabrott när det gäller exempelvis straffskalor. Straffen för dessa typer av brott ska ligga på samma nivåer.

I stället för att föreslå märkliga särregleringar borde Wikström ta ett seriöst helhetsgrepp om narkotika- och dopningsfrågorna. Narkotikamissbruk är ett stort samhällsproblem och doping är ett annat närliggande problem. Det är inkonsekvent att se allvarligare på dopningsbrott om synen på narkotika och narkotikamissbruk går i motsatt riktning.

Polisen har redan i dag har möjlighet att genomföra dopingkontroller på gym när någon är skäligen misstänkt för dopningsbrott. Det är därför viktigt att se till så att polisen har nödvändiga resurser för att också i realiteten kunna genomföra dessa kontroller. En annan sak är att Wikström möjligen borde tala med sina statsrådskollegor om betydelsen av att det finns fungerande narkotikapolisenheter som arbetar både mot narkotikabrottsligheten och dopningsbrotten.

Saila Quicklund, idrottspolitisk talesperson (M)

Anti Avsan, riksdagsledamot (M)