”Bensköra lider - och avlider - av bristande vård”

Benskörhet, eller osteoporos, är en av våra största folksjukdomar, och dess konsekvenser är bland de mest resurskrävande inom hela sjukvården. I Stockholms län ligger den samlade kostnaden på cirka tre miljarder kronor varje år. Alla frakturer till följd av osteoporos är, utöver stroke, den diagnos som orsakar flest vårddygn på sjukhus.

Trots detta har vården av patienter med osteoporos under många år varit kraftigt eftersatt, i Sverige generellt och i Stockholm specifikt.

1,6 miljonerklubben har de senaste åren arrangerat symposium i Stockholm där utmaningarna för länets osteoporosvård diskuterats med ansvariga politiker och företrädare för sjukvården. Tyvärr görs det fortfarande alldeles för lite för att utveckla en väl fungerande osteoporosvård i Stockholms läns landsting.

Stockholms läns landsting är Sveriges största, mest forskningstäta samt inflytelserika sjukvårdshuvudman. Här ligger det största universitetssjukhuset, Karolinska institutet, och det mesta av Sveriges samlade kompetens inom forskning, utveckling och samhällsstyrning. Stockholm ska vara en förebild och en föregångare som andra landsting kan titta på och efterlikna. Däremot är omhändertagandet av bensköra patienter det omvända. Med några ytterst få undantag i regionen ligger Stockholms läns landsting långt efter. På de flesta håll i landet har en del börjat hända. Det finns en idé eller en plan. Projekt har startats, pengar har skjutits till. Men inte i Stockholm.

Här finns en otydlig styrning och en oklar ansvarsfördelning bland de som borde vara ansvariga att ta tag i problemen.

Stockholms ledande sjukvårdspolitiker menar att det inte är de som ska detaljstyra hur sjukvården ska lösa sina uppgifter. Men ska det då i stället vara upp till varje verksamhet, varje vårdcentral eller varje sjukhusklinik att sätta upp ramarna för sin egen osteoporosvård? Hur blir det då med den jämlika och goda vård som varje invånare i länet har rätt att kräva? Ska det vara upp till eldsjälar på enskilda vårdcentraler att röja undan de strukturella problem som hindrar en acceptabel osteoporosvård från att bli verklighet? Det kommer givetvis inte att fungera och kommer inte att bidra till en jämlik vård. Ett ökat ansvar och en tydligare styrning krävs.

Osteoporosvården har i princip varit obefintlig i Sverige de senaste 20 åren, inte bara i Stockholm. Men forskning och erfarenhet har nu lärt oss vilka vägar som är de rätta för att nå en god vård av bensköra. Det finns goda exempel på hur man effektivt kan arbeta med frågan, både här i Sverige och internationellt.

Stockholms läns landsting har ett vårdprogram för osteoporos som i princip inte säger något annat än att patienterna i största möjliga mån ska hanteras av primärvården samt att system med så kallade frakturkoordinatorer och strukturerade frakturkedjor är otillräckligt utforskade. Men detta är inte sant och det finns många exempel på motsatsen. Det är där frakturkoordinatorer och frakturkedjor införs som identifiering, omhändertagande och behandling av osteoporospatienter blir bättre.

Det i princip enda sjukhus i Stockholms läns landsting som har en acceptabel, till och med framgångsrik, osteoporosvård, är Norrtälje sjukhus. Där har man infört frakturkoordinatorer, en strukturerad frakturkedja samt tillfört de resurser i tid och den personal som krävs.

Varför har Stockholms läns landstings politiker och ansvariga tjänstemän så svårt att sätta ner foten och besluta om vilka insatser som måste till?

Tiden för diskussion och utredningar är över. Nu är det upp till vårdens beslutsfattare att faktiskt fatta de beslut som krävs och att ta det ansvar vi genom demokratiska val har gett dem. I väntan på att de gör det kostar det årligen miljardbelopp av våra skattepengar, och människor lider och avlider. Helt i onödan.

Alla som råkar ut för en fraktur ska erbjudas en bentäthetsmätning för att kontrollera om man är benskör. De som är bensköra måste sedan utredas, behandlas och följas upp.

Alexandra Charles von Hofsten, ordförande 1,6 & 2,6 miljonerklubben

Lill Lindfors, ambassadör 1,6 miljonerklubben

Mattias Lorentzon, professor och överläkare i geriatrik, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg