Barn och ungdomar far illa när BUP inte fungerar

Psykisk ohälsa ökar bland unga. Särskilt de lindrigare formerna av psykiskt besvär verkar ha ökat mellan 1985–2014, enligt Folkhälsomyndigheten. En del av de problem som definieras som psykisk ohälsa, såsom sömnsvårigheter, oro och depressivitet är problem som ”faller mellan stolarna” – problem som varken barn- och ungdomspsykiatrin, skolan eller socialförvaltningen anser ska behandlas hos just dem.

Många vittnar om den offentliga vårdens ineffektivitet. Ofta dröjer det innan man får tid för ett samtal och då hinner motivationen försvinna. Mår man inte bra söker man hjälp hos BUP och när man avvisas på grund av att problemen är för lindriga, eller inte tillhör BUP:s målgrupp, blir man självklart frustrerad – både som ungdom och förälder.

I den politiska debatten framförs ofta att det behövs fler resurser till skolan och till sjukvården, härunder BUP. Men det är långa köer till BUP. Trots utredningar och diagnoser får inte barn eller deras familjer nödvändigtvis den hjälp de behöver. Lindriga psykiska symptom prioriteras inte. Om de förblir obehandlade kan de leda till svårare psykiska besvär. Därför är det angeläget att hitta lösningar.

Barn och ungdomar som mår dåligt behöver hjälp när de söker. Man behöver möta dem snabbt, lyssna på dem och vara beredd på att hjälpa dem direkt. Ofta behövs åtgärder i form av föräldrainvolvering och kontakt med skolan för att lösa problemen.

För att få till förändring kan mer intensiva insatser behövas, ibland möten flera gånger i veckan. Familjegruppsbehandling har exempelvis visats ha effekt vid behandling av olika psykiska åkommor, det skulle även kunna hjälpa barn och unga med psykisk ohälsa. Föräldrar och ungdomar träffas tillsammans i grupp några timmar ett par gånger i veckan under en kortare period. Man får stöd av varandra och hjälp att hitta åtgärder. Man känner att man inte är ensam om att ha det svårt.

Gruppen leds av ett litet team som kan styra processen och har befogenhet att, å familjens vägnar, vid behov kalla ihop skola, socialförvaltning och andra viktiga personer som familjen måste diskutera med för att ta sig ur problemen. Ett sådant team skulle kunna användas som en första åtgärd, ett projekt för snabba insatser mot psykisk ohälsa hos barn och unga.

Som det är nu brukar intensiva insatser sättas in först när problemen har funnits länge och lett till andra allvarliga komplikationer. Ett förändrat synsätt och en tydlig definition av vad BUP:s ansvarsområde omfattar, nya arbetsmetoder och en förbättrad samverkan mellan landsting och kommun skulle kunna ge effekt.

I december 2015 beslutade sig regeringen för att tillsätta en nationell samordnare med uppdrag att stödja det arbete som utförs av myndigheter, kommuner, landsting och organisationer inom området psykisk hälsa samt verka för att arbetet samordnas på nationell nivå. Utredaren föreslår fem fokusområden fem år framåt: Förebyggande och främjande insatser, tillgängliga tidiga insatser, utsatta grupper, delaktighet och rättigheter, organisation och ledarskap.

De beskrivna förslagen skulle falla inom två av fokusområdena; tillgängliga tidiga insatser samt organisation och ledarskap. De skulle kräva en omprioritering av resurser, men leda till en effektivare hjälp till målgruppen. Det skulle spara lidande och hindra utvecklingen av svårare psykiska problem, inte minst skulle färre falla mellan stolarna.

Maiken Fjelkegård, barn- och ungdomspsykiater, tidigare överläkare BUP