Att vara emot droger är inte en hållbar strategi

Stockholms stad står inför ett beslut att avsluta sitt samarbete med organisationen Europeiska Städer mot Narkotika (ECAD). Förslaget kommer från kommunens stadsledningskontor som uppmanar politikerna att avsluta avtalet. Det vore ett mycket önskvärt beslut utifrån flera aspekter.

ECAD grundades 1994 i det narkotikapolitiska klimat som rådde förr då ideologi mer än bästa kunskap styrde vilka insatser som gjordes mot narkotikaproblematiken. Initiativtagare var bland annat Stockholm stad och tanken var att samla Europas städer, ledande tjänstemän och politiker mot narkotikan.

Som många av de insatser som vidtagits mot narkotika kan vi konstatera att ECAD inte blev en del av den lösning och framgång som förespråkare hade hoppats på. Utvecklingen i det stora flertalet länder har snarare gått mot att antalet medborgare som avlider till följd av narkotika eller relaterade problem ökar, antalet individer som utvecklar en problematisk användning/beroende ökar och kriminaliteten kopplad till narkotika ökar.

Narkotikaproblematik är mer komplext än att det räcker med att ideologiskt vara emot och att vidta åtgärder som man tror kan minska de problem som narkotika kan medföra. Det är därför som allt fler länder börjar ifrågasätta politik och åtgärder som bygger på en ideologisk utgångspunkt.

Stockholms stad har under en lång rad av år årligen lagt ungefär 1 miljon av skattebetalarnas pengar på ECAD:s verksamhet. När effekten av de skattekronorna är minst sagt oklar finns det förmodligen många stockholmare som anser att de kronorna kan användas bättre på annat sätt. Det är en anledning till varför ett kommande utträdesbeslut är bra.

Mer problematiskt än svårigheten med prioritering av hur skattekronor ska användas är att ECAD genom åren ägnat sig åt tvivelaktiga insatser. Det finns skäl att anta att en del av det ECAD ägnar sig åt kan ha motsatt effekt på narkotikaproblemen. I debattartiklar och på sociala media har ECAD presenterat påståenden som inte är neutral och saklig redogörelse för fakta och forskning, till exempel om cannabis, narkotikarelaterade dödsfall och sprutbyte.

Bland de mer graverande exemplen på osaklig och oseriös skrämselpropaganda finns de fall då ECAD har spridit arkitekten Allan Rubins skrifter om cannabis. År 2003 spred man en skrift där det bland annat påstås att cannabis lett till att ungdomar ”lockats av asatro, av svart magi eller annat ockult”. 2015 gav ECAD ut Rubins skrift ”Hundra haschrelaterade vansinnesdåd”. Den består av tidningsklipp och ovetenskapliga påståenden om samband. Det är ovetenskapligt eftersom inget orsakssamband har kartlagts via studier som utesluter annan orsak än ”hasch”. Forskning visar däremot att skrämselpropaganda till och med kan leda till en ökning av narkotikaanvändning.

Ytterligare anmärkningsvärt är uttalanden som gjorts i samband med ECAD:s engagemang i Ryssland. När världen kritiserar rysk beroendevård, och då särskilt de opioidberoendes situation i Ryssland och på Krim med avsaknad av livräddande metadonbehandling, kallar ECAD samarbetet för betydelsefullt och Rysslands ökande tvångsvård och registrering av individer för modernt.

ECAD ger inte intryck av att vara uppdaterade på forskning inom drogområdet, eller ens kunniga om hur mekanismerna bakom drogproblematiken ser ut. Ett exempel på det har jag bemött tidigare i Dagens Samhälle. Då gällde det brister i resonemang kring de så kallade nätdrogerna.

Drogområdet och narkotikaproblematiken innehåller frågeställningar och utmaningar som är allt för svåra för att vi som samhälle ska utlämna dessa till tro och ideologi på det sätt som ECAD gör gång på gång. Det är den främsta anledningen till varför det vore önskvärt att politikerna i Stockholm väljer att följa tjänstemännens förslag att lämna ECAD.

Magnus Callmyr, debattör och författare till boken Nätdroger & RC-droger