”Ansvaret för den digitala vården är gemensamt”

Vid telemedicin får patienter vård på distans med hjälp av teknik. ”Digital vård” som det ofta kallas kan förändra dagens sätt att mötas i vården. Ny teknik kan ge effektivare vård, men bara om den används i rätt situationer.

Patienter med långvariga sjukdomar och många vårdkontakter har stort behov av kontinuitet i vården. Det är de som kan få störst nytta av telemedicin. För många sjuka och äldre kan det vara särskilt svårt att ta sig till vården. Det gäller oavsett om avståndet är 50 meter eller 50 kilometer. Rätt infört kan telemedicin också göra arbete i vården mer stimulerande genom bättre kontakt över tid med patienter.

Alla inblandade måste bli bättre på att ta ansvar för sin del av utvecklingen av vården. Det är inte hållbart att privata nätläkare utnyttjar kryphål i utomlänsavtal för att få höga ersättningar för enklare bedömningar. Samtidigt måste innovatörer inom den ordinarie vården få hjälp med annat än vackra ord. De behöver tillit, mandat och resurser till att förändra arbetssätt samt stöd för tekniska lösningar.

Sjukvårdspolitiker behöver tala mindre om möjligheter med telemedicin och göra mera. Istället för ord måste de ge incitament till vården att förändra sina arbetssätt genom att dra nytta av ny teknik.

När sjukvårdspolitiker prisar privata alternativ med konstlat hög ersättning så skickar de fel signaler till sina egna medarbetare. Det är ett exempel på dåligt ledarskap.

Sjukvårdspolitiker behöver också bestämma sig för vad de menar med tillgänglighet i vården. Dagens ersättningssystem i offentlig vård styr ofta invånare med banala besvär. till sjuksköterskerådgivning eller egenvård. Vill våra politiker verkligen att invånarnas upplevda behov av kontakt med en läkare fullt ut ska styra tillgänglighet? Eller vill de ha en prioritering i vården utifrån vårdbehov så varje patient tas om hand på lägsta effektiva omhändertagandenivå?

Sjukvårdspolitiker måste driva på för att föra in tekniska lösningar som är en del av patientjournalen. Detta förenklar dokumentationen och stödjer kontinuitet i vården. Slutligen behövs också resurser för att följa upp och utvärdera effekterna av införandet av telemedicin.

Vårdpersonal, och särskilt läkare, måste ta chansen att ifrågasätta gamla arbetssätt. Vid de enheter där bemanningen är adekvat måste de vara villiga att pröva möjligheter med att använda telemedicin på nya sätt.

Dagens utförare av privat telemedicin måste ändra sin aggressiva marknadsföring. Att kalla en telemedicinsk tjänst för ”vårdcentral” eller använda beskrivningar som ”precis som vid ett vanligt läkarbesök” riskerar att vilseleda patienten.

Istället måste privata nätläkare visa att deras koncept med telemedicin skild från ordinarie primärvård håller en god kvalitet. Avgörande är att kunna visa att de vid telemedicin enbart bedömer patienter som kan bedömas lika bra och säkert utan ett fysiskt möte.

De privata nätläkarna behöver också hitta en hållbar affärsmodell. Långsiktigt går det inte att bygga verksamheten på höga ersättningar för bedömning av patienter som befinner sig i hemmet, genom att utnyttja riksavtal för utomlänsvård.

Målet med telemedicin bör vara att patienterna – särskilt de med långvariga och komplicerade sjukdomar – får ett smartare, bättre och säkrare omhändertagande. Varje patient ska oavsett vårdgivare kunna tas om hand på lägsta effektiva nivå. Telemedicin behövs därför redan idag som ett av flera sätt att möta patienten oavsett vid vilken mottagning patienten får vård.

Mikael Hoffmann, överläkare, chef för stiftelsen NEPI, tidigare ansvarig för patientjournalen Region Östergötland

Rurik Löfmark, fd överläkare, docent i medicinsk etik, Gävle

Håkan Nordgren, specialist i barnmedicin, skärgårdsläkare, e-hälsokonsult