Förbränningen av plast måste minska

Slutreplik. Vi poängterar åter att vi är positiva till fjärrvärmen. Däremot ser vi med oro på att CO2-utsläppen från avfallsförbränning nu ökar i snabb takt, framför allt på grund av den stora andelen fossil plast. Utsläppen från el och fjärrvärmeproduktion är nu åtta procent av Sveriges totala utsläpp och en fortsatt ökning är ett hot mot klimatmålet netto noll utsläpp 2045. Trots det verkar ambitionen från energiföretagens sida vara att öka avfallsförbränningen i stället för att minska den.

Energiföretagen bär inte ensamma ansvaret för att minska förbränningen av plast. Mycket måste hända uppströms för att minska volymen restprodukter – design för återvinning, längre livslängd på produkterna, byte av fossila råvaror mot bio etcetera.

Men energiföretagen har ett alldeles eget ansvar för utsläppen av växthusgaser och det duger inte att lägga allt ansvar på producenterna och materialåtervinningsföretagen. Energiföretagen är naturligtvis inte utan möjligheter att påverka vilka typer av avfall som blir föremål för förbränning.

Vd:arna för Energiföretagen Sverige och Avfall Sverige redovisar i och för sig en bra ambition på sikt. De säger sig vilja minska andelen plast i det avfall som förbränns i fjärrvärmeverken.

Men löftet är förknippat med stora förbehåll – först när samhället inte längre genererar plast som avfall och producenterna av plast och varor med plastinnehåll själva tar vara på plasten, ska de egna anläggningarna sluta bränna plast. Det, menar vi, är en alltför passiv attityd.

Skäl till misstro mot de goda ambitionerna finner vi också i ett beslut från 2017 i Värmemarknadskommittén, där Energiföretagen ingår tillsammans med organisationer från fastighetssektorn. I beslutet kan man läsa att fossil plast inte längre är fossil:

”Avfall är, liksom industriell spillvärme, restenergi som varken har egenskapen fossilt eller förnybart. Mot bakgrund av detta inkluderas inte bränslet avfall bland de fossila bränslena, kol, olja och gas.”.

Och Avfall Sverige beslutade i år att:

”Koldioxidutsläpp från plast som frigörs i energiåtervinning eller i materialåtervinning ska tillskrivas plast som råvara, alltså inte förbränningen av avfall utan tillverkningsledet.”

Det rimmar illa med vd:arnas inlägg i DS. Men allvarligare är att de här synsätten strider mot hur myndigheter, internationella organisationer, riksdag och regering ser på saken. Så betydande samhällssektorer som energiföretagen och avfallssektorn behöver rätta in sig i ledet och följa den nationella strategin.

Så till repliken från vd:arna för Mälarenergi, Öresundskraft och Tekniska Verken i Linköping. Att hjälpa andra länder att minska sina utsläpp genom import av avfall är självklart bra. Problemet är att det inte minskar utsläppen i Sverige.

Det är bara utsläppen i Sverige som räknas när Sverige ska nå klimatmålet. Energiföretagens vd:ar påstår att vi inte ansluter oss till avfallstrappan. Men vår poäng är just att avfallstrappan bör följas. Det är också Sveriges och EU:s avfallsstrategi. Därför krävde vi att regering och riksdag skapar incitament för att minska användningen av plast där andra material kan ersätta, öka materialåtervinningen av plast samt stimulera utvecklingen av bioplast.

I väntan på detta måste energiföretagen ta egna initiativ för att minska förbränningen av fossil plast.

Därför känner vi oss tvungna att agera och vi uppmanar andra aktörer ­– politiker, miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och miljödebattörer, de klimatvårdande myndigheterna, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och inte minst fjärrvärmekunderna – att kräva att förbränningen av plast minskar.

Betydelsen av att Sverige som föregångsland når klimatmålet kan ur ett globalt perspektiv inte överskattas.

Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys, KTH

Kristina Persson, grundare och styrelseledamot av Global Utmaning, tidigare framtidsminister

Anders Wijkman, ordförande Circular Sweden och Climate-KIC, tidigare ordförande i Miljömålsberedningen