”Visa att förorten är en del av Sverige”

Kostnaderna för samhällets misslyckanden i förorten – både mänskliga och ekonomiska – växer stadigt. Kriminalitet vinner mark, på trygghetens bekostnad. Att bryta utanförskapet i våra mest utsatta förorter är en av Sveriges just nu viktigaste uppgifter. Det har gjorts både polisiära och sociala satsningar som har gjort stor nytta, men ofta bara lokalt och tillfälligt. Nyrekryteringen av unga in i kriminalitet fortsätter. Vi har inte lyckats vända utvecklingen.

Skälet är inte bara bristande trygghet och social utsatthet, det finns också ett mentalt utanförskap. Många förortsbor upplever sig inte vara en del av, eller ens välkomna in i, samhället. Förtroendet för myndigheter är lågt. Tilliten har urholkats. Rädsla och tystnadskultur sprider sig. Lokalsamhällets förmåga att agera gränssättande mot dem som kränker försvagas successivt.

Samtidigt finns också en normalitet. Fungerande familjer, föreningsliv, näringsverksamhet och människor som arbetar och studerar. Denna bild syns dock sällan. Och även den överväldigande majoriteten förortsbor som är skötsamma riskerar att drabbas av den berättelse om misslyckanden som har vuxit fram.

För ett tag sen deltog jag i ett seminarium där en ungdomsledare berättade att de små barnen i ”orten” hade samma drömmar som alla andra barn. Någon vill bli astronaut, någon läkare och så vidare. Men när barnen växer upp händer något. Ungdomsledaren beskrev det som att drömmarna försvinner. Bara några år senare tror samma barn inte ens att de har kapacitet att gå ut skolan. De förebilder som upplevs som mest tillgängliga är lokala knarkhandlare.

Det finns alltså en utbredd bild av att det är meningslöst att försöka bli framgångsrik genom studier och arbete. Detta trots att mängder med ungdomar har gjort precis den resan. Men de flyttar ofta och ses inte längre som representanter för ”orten”. Den snäva och begränsande bilden av vad en förortsbo kan bli består.

De här föreställningarna uppstår ur känslan av att vara exkluderad från samhället. En del beskriver hur de har svårare att få komma på anställningsintervjuer. Andra ser hur deras stadsdelar avvecklas genom utflytt av myndigheter, service och affärer. I mediebilden likställs förorten med kriminalitet och problem. Givetvis påverkar det självbilden hos unga enormt.

Detta mentala utanförskap upprätthålls även av en del förortsbor själva. Exempelvis genom att köpa kriminella värderingar om att inte ”gola”, vilket legitimerar parallella rättsskipningar. Eller genom att förmedla till unga att deras lott är utanförskapet – och därigenom undergräva deras framtidstro.

För att vända utvecklingen krävs ett helhetsgrepp med samverkande åtgärder mot kriminalitet, mot den socioekonomiska utsattheten och för att bryta det mentala utanförskapet. En viktig framgångsfaktor är att förortens invånare själva är delaktiga i lösningarna. Det ställer krav på hur myndigheter, inte minst polisen, arbetar. Det handlar om att alltid ha ett korrekt bemötande och visa respekt, men också om att samverka nära med lokalsamhället. Vi behöver bygga relationer, skapa en allians med de boende, stärka tilliten i området och öka förtroendet för myndigheter.

Här krävs en tvåvägsprocess. ”Orten” behöver göra upp med föreställningar som polariserar och håller tillbaka. Men ännu viktigare är att samhället visar att man ser förorten och förortsborna som en viktig och välkommen del av Sverige. Det handlar om allt ifrån att bryta bostadssegregationen till hur man behandlar den medmänniska som står i en krogkö eller söker ett nytt jobb.

Kraftfulla polisiära och sociala åtgärder är alltjämt helt nödvändiga, men för att de ska ge önskad effekt krävs även att vi tillsammans lyckas skapa ett betydligt mer inkluderande samhälle.

Martin Marmgren, polis & MP-politiker Solna