Vårdföretagandet är en integrationsmotor

Det privata vårdföretagandet har många förtjänster. Framför allt är det vårdens entreprenörer som ger själva förutsättningen för valfrihet inom vård och omsorg. Utan vårdföretag skulle det inte finnas särskilt många alternativ till kommunen eller landstinget.

Men vårdföretagandet har också en stor betydelse för integrationen i Sverige. Mycket större än vad som hittills framskymtat i debatten och medierapporteringen. Vård- och omsorgsföretag är en integrationsmotor i vårt samhälle.

Det är vanligare med företagare med utländsk bakgrund i vårdbranschen jämfört med övriga näringslivet. Bland små och medelstora företag drivs var åttonde av en person med utländsk bakgrund. Inom vården har mer än var femte företagsledare, eller 21 procent, utländsk bakgrund.

Detta medverkar också till att fler med utländsk bakgrund får jobb. Dessa chefer tenderar att i mycket högre grad anställa människor med utländsk bakgrund. Enligt IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, är 43 procent av dem som anställs av en invandrad chef själva invandrare, mot sex procent om chefen är född i Sverige.

Därmed är andelen utrikes födda bland de anställda inom vård- och omsorgssektorn betydligt högre än på resten av arbetsmarknaden. 32 procent av läkarna och 23 procent av de personliga assistenterna är födda i andra länder än Sverige, för att nämna några yrkeskategorier. Andelen på arbetsmarknaden i stort är 14 procent.

Förklaringen är enkel. En företagare som själv har rötter i ett annat land har förstås betydligt lättare att bedöma kompetensen hos en person med samma bakgrund. Och har helt andra förutsättningar att arbetsleda denna medarbetare än vad en chef med svenskt ursprung klarar.

Vårdföretagare med utländsk bakgrund bidrar också på ett avgörande sätt till mångfalden i vården. Vi som är entreprenörer och har undertecknat denna artikel har alla sett behov hos olika befolkningsgrupper som den offentliga vården och omsorgen inte kunnat möta. Det kan gälla en så självklar sak som att jag vill ha min hemtjänst eller min personliga assistans utförd av någon som talar mitt eget språk. Är jag demenssjuk är detta förmodligen avgörande för att jag ska kunna kommunicera med den som ger mig min omsorg.

Det kan också handla om förtroende. Jag kanske drar mig för att söka mig till mödravården om jag är rädd för att den svenska vården inte förstår min kultur eller mina värderingar. En barnmorska som delar mitt ursprung är lättare att anförtro sig till.

Dessa behov växer. I en enkät som besvarats av 333 medlemsföretag i Vårdföretagarna uppger 72 procent att de erbjuder vård eller omsorg på fler språk än svenska. 59 procent av företagen säger att de redan nu ser en ökad efterfrågan på tjänster på flera språk, och hela 78 procent tro att behovet kommer att öka de närmaste fem åren.

En förutsättning för att vi har kunnat starta och utveckla våra företag är möjligheten att, om kvalitetskraven uppfylls, fritt kunna etablera vårdföretag på samma villkor som för övrigt företagande. Utan några regleringar som försvårar banklån eller annan finansiering. Den möjligheten är nu på gång att spolieras om Vänsterpartiets och regeringens planer förverkligas.

Den så kallade Reepalu-utredningens uppdrag att föreslå olika metoder att begränsa ett vårdbolags handlingsutrymme och att riva upp reglerna för vårdvalet innebär grus i integrationsmotorn.

Förverkligas förslagen riskerar livsverk att försvinna. De stora förlorarna blir dock alla de människor som ser sin tillgänglighet i välfärden minska. Detta kan omöjligt vara syftet med den svenska välfärdspolitiken. Men det blir konsekvensen.

Snezana Rosengren, Hälsans vårdcentral

Rozze S Baleng, Mammaproffsen Sverige

Omar Elsayed, regionchef på Attendo Individ och Familj Syd

Shahram Roshanghias, verksamhetschef för Persikan, Bejtona och Femman inom Kavat vård

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna