Sveriges städer glider isär!

Är det verkligen så det ser ut? Vi vill veta mer och gjorde därför en omfattande undersökning bland stockholmarna tillsammans med analysföretaget United Minds. Svaren som vi fått är nedslående. På punkt efter punkt framträder bilden av två Sverige, två Stockholm, med drastiskt olika livsvillkor.

Några exempel:

I höginkomstområden känner sig hälften trygga ute på kvällar och nätter. I låginkomstområden gör bara en tredjedel det.

Ju mer vi borrar i dessa frågeställningar, ju allvarligare framstår utmaningen.

Finns det områden i Stockholm som inte är till för alla, oavsett inkomst? Ja, mer än var fjärde person som bor in ett låginkomstområde anser det.

Finns det områden i Stockholm som inte är till för alla, oavsett etnicitet? Ja, var femte person med minst en utrikes född förälder anser det.

Finns det områden i Stockholm som inte är säkra – ens på dagen? Ja, två av fem Stockholmare anser det. En av sex är inte ens trygg i sitt eget område.

För att sammanfatta: Det finns ett Sverige där man känner sig säker på kvällar och nätter, och ett där man inte gör det. Det finns ett Sverige där man litar på sina grannar, och ett där man inte gör det. Det finns ett Sverige för välbärgade och ett för låginkomsttagare. Och invånarna i det ena känner sig inte alltid välkomna i det andra.

Är segregationen ett problem? Föga förvånande är oron större i låginkomstområden än i höginkomstområden. Men överallt är de som tycker att de växande klyftorna är ett problem i majoritet.

Så vad kan göras åt utvecklingen? Utbudet av bostäder har inte matchat efterfrågan på femton år. Samtidigt växer Sveriges befolkning rekordsnabbt. Till 2025 behövs över 700 000 bostäder – och 80 procent av behovet finns i storstäderna. Tillsammans måste Stockholm, Göteborg och Malmö möjliggöra över 60 000 nya bostäder – lika många som det finns i hela Norrköping – varje år. När den utmaningen ska mötas är det viktigt att inte upprepa historiska misstag.

1960- och 70-talets miljonprogram var den dåtida lösningen på en bostadskris som påminner om dagens. Dessvärre ledde det rasande bostadsbyggandet ofta – oavsiktligen – till framväxten av rena sovstäder, med gott om bostäder, men brist på kontor, samhällsservice och kommersiella ytor. När dessa stadsdelar blev oattraktiva för medelklassen gentrifierades innerstaden och förorten fick sin samtida karaktär.

När många nu ropar på fler och billiga bostäder – snabbt! – gäller det för det första att lära av den erfarenheten och planera för blandade områden, med kontor, service och mötesplatser, såväl som bostäder. Eftersom arbetsmarknaden är regional, i motsats till den bostadspolitiken som är kommunal, behövs mer av samverkan mellan kommunerna kring bostads- och infrastrukturfrågor.

Städerna växer och vi måste hjälpas åt för att få dem att växa samman, snarare än isär. Vi måste prata om hur man kan bygga socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara städer som passar alla, hur vi kan bygga in gemenskap, och hur vi kan utveckla staden utan att exkludera de som bor och verkar där i dag.

Det finns goda exempel på hur detta är möjligt, exempelvis utvecklingen av Frihamnen i Göteborg där vi tillsammans med både kommun och olika aktörer utvecklar en stadsdel med både service, arbetsplatser och boenden. Och inte minst planering för ytorna mellan husen så vi får en levande stad. Låt oss då lära av goda exemplets makt och fortsätta att planera för blandstaden.

För det andra måste vi ta hand om det bostadsbestånd vi redan har. Det uppskattas att 80 procent av miljonprogrammets fastigheter är i behov av betydande renoveringar. Att låta dessa områden förfalla kommer endast att förvärra segregationen. Istället bör vi ta vara på renoveringsbehovet med nya prismodeller som gör att boende har råd att bo kvar samtidigt som miljonprogrammets områden också får en mer stadsliknande karaktär.

För det tredje bör vi satsa på infrastruktur som binder samman staden. Hälften av alla innerstadsborna kan tänka sig att bo utanför innerstaden, så länge det är lätt att ta sig dit. Med bättre kollektivtrafik skulle förorternas attraktivitet öka, och befolkningen där bli mer blandad.

Sveriges städer glider isär, men utvecklingen är inte oundviklig. Vi har en möjlighet att göra om och göra rätt. Det finns bra initiativ runt om i Sverige med blandade områden, hållbar renovering och infrastruktur som binder ihop städerna. Vi i näringslivet tillsammans med politiker och civilsamhället kan och vill utveckla inkluderande städer och bygga ihop Sverige igen.

Peter Wågström, vd NCC

Carola Lavén, affärsområdeschef, NCC Property Development