Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Integration & segregation

Sverige och USA förblindas av sin exceptionalism

Kollapsen för den svenska flyktingpolitiken är inte unik. Känslan av kris fördjupas av att Sverige dras med en extrem form av exceptionalism, som till stora delar liknar den i USA. Likt amerikaner tror nämligen många svenskar att deras samhällsmodell är så bra att andra, för sitt eget bästa, också bör införa den.

Publicerad: 28 december 2015, 10:08

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Exemplen på svenska politiker som utomlands börjar sina tal med ”In Sweden we have a system” är otaliga.


Ämnen i artikeln:

FlyktingpolitikEUUSASvenska modellen

Kollapsen för den svenska flyktingpolitiken är inte unik. Piruettliknande kovändningar inom viktiga politikområden har hänt förr. Till exempel socialdemokratins vändning i EG-frågan 1990. Då rörde det sig dock bara om ett parti som anpassade sig till verkligheten. Att som nu hela det politiska etablissemanget tvingas ändra sig inom ett så symboliskt viktigt område som invandring har nog dock aldrig hänt.

Överlag har svensken i generationer vant sig vid att viktiga frågor avgörs och stora samhällsprojekt planerats över deras huvuden av politiker och sedan genomförts av byråkrater. Och även om resultaten inte alltid blivit perfekta har intentioner och utfall som regel i alla fall befunnit sig inom samma härad.

Att panik utbröt när den svenska flyktingpolitiken började haverera under sommaren var därför förståeligt. Liksom att chocken bland de ansvariga, när det exempelvis meddelades att det behövdes 50 000 sängplatser men bara 4 000 kunde skakas fram, var uppenbar. För att hitta liknande exempel på att myndigheter inte kunnat utföra direkta order måste vi gå till militärens fiasko med att återvinna Baltikum från ryssen på 1700-talet.

Den akuta känslan av kris fördjupas i dessa dagar också av att Sverige dras med en extrem form av exceptionalism. Vilket är något mera än bara simpel nationalism, som innebär att man tycker allt svenskt är bra bara för att det är svenskt, typ. Exceptionalism är en mycket mer komplicerad form av kollektiv självförgudning som dessutom har en rad externa och interna effekter. Och då dessa väl är bäst kända i sina amerikanska varianter, låt oss här jämföra.

Den amerikanska exceptionalismens grundidé är som bekant att USA:s samhällssystem är inte bara är bra utan universellt. Det vill säga, många jänkare tror att just deras form av demokrati och kapitalism kan och bör införas i alla andra länder. Och även om alla tycker det är bäst att så sker frivilligt (som i Östeuropa efter 1989) så tvekar många inte att använda våld om det behövs (som i Irak 2003).

De kaotiska effekterna av detta senare känner vi i dag väl till. Men att det skulle finnas ens en avlägsen koppling mellan dylik amerikansk imperialism och den fredliga svenska folkhemsmodellen framstår för de flesta som absurt. Verklighetsuppfattningarna bakom samhällsformerna är dock i grunden identiska.

Likt amerikaner tror nämligen många svenskar att deras samhällsmodell är så bra att andra, för sitt eget bästa, också bör införa den. Exemplen på svenska politiker som utomlands börjar sina tal med ”In Sweden we have a system” är otaliga. Och när Sverige gick med i EU hymlade snart mången europé med ögonen och suckade om att svenskarna betedde sig som om det vart Europa som anslutit sig till Sverige.

Tron på det egna systemets storhet har också, liksom i USA, skapat interna problem. En dryg självbild förblindar ty lätt och redan Platons fantasier om en perfekt stat visade vart tron på ett fulländat samhälle leder. Han ville bland annat fördriva alla över 5 års ålder, så att ingen kunde kritisera den nya ordningen.

Tycker man att det man har är perfekt – eller i alla fall klart bäst – framstår med andra ord logiskt nog förändring som försämring. Och kombinerat med tron att verkligheten alltid är påverkbar (Politik är att vilja, som Olof Palme sa) har detta lett till att svenskarna tror att det egna landet är så bra, att det inte har något att lära av andra. Samt att det inte finns några gränser för vad dess politiker kan göra.

I USA har en likande tilltro till det egna landets överlägsenhet, styrka och resurser förutom en rad utrikespolitiska fiaskon bland annat lett till kroniska välfärdsproblem och söndertrasade statsfinanser. Grandiosa experiment från Lyndon B. Johnsons Great Society till Barack Obamas sjukvårdsreform har nämligen följt samma mönster som månlandningsprogrammet: Go big! Och om/när detta inte funkar, fortsätt bara kasta nya pengar på gamla lösningar.

Likheterna med svenska politikers vägran att tänka nytt behöver här inte påpekas. För om något så är den svenska dogmatismen ännu mer rigid. Och det invandringsdebacle Sverige just nu genomlidit (och de katastrofala spridningseffekter som det fortfarande riskerar få inom andra samhällssektorer) framstår i ljuset av denna attityd som helt naturlig. I sin iver att leva upp till rollen som humanitär stormakt kom Sveriges politiker ty att tillämpa både fri invandring och en generös välfärdspolitik.

Varför inget annat land prövat denna combo är uppenbart. För att erbjuda fritt tillträde till i ett land med generösa förmåner utan några krav på motprestationer är en ren omöjligt. Länder som USA, Kanada och Australien tillämpade fri invandring så länge de var jordbruksekonomier. Det vill säga folk kunde flytta dit, bygga en gård och föda sig själva. Men, så fort ekonomierna industrialiserades och började utveckla välfärdsystem begränsade de invandringen. Pengarna räckte helt enkelt inte till annars.

Dessa samband är så enkla att de är uppenbara för alla – ergo förutom svenska politiker, journalister, libertarianer och andra som varit så förblindade av myten om den svenska modellens ofelbarhet, att de ärligen ända in i kaklet trodde på den politik som nu kollapsat. Samt att Sverige var så bra, att man inget hade att lära från andra länders historia och erfarenheter.

Svensk invandringshistoria kom härför att bli spegelvänd. I gammaldags rasistisk, nationalistisk anda hölls invandringen på en låg nivå så länge de flesta kunde försörja sig som jordbrukare. I takt med att tron på den svenska modellen var så bra att den borde exporteras tilläts dock sedan invandringen öka parallellt med serviceekonomins och den absoluta välfärdsstatens utbredande. Att flertalet invandrare sedan 1970-talet vart lågutbildade, samtidigt som arbetslösheten förblivit hög och det gått att leva på bidrag, kom också att innebära att allt färre fick börja betala för allt fler.

Övertygelsen om att Sverige var så ovanligt att detta faktiskt skulle fungera kom också att förvärra situationen på andra sätt. Som när de som bestämde började anse att det historiskt bevisade behovet av kulturell assimilering inte borde gälla i Sverige. I mångkulturalismens namn började därför landet etniskt fragmenteras och ghettoiseras redan på 1980-talet. Och för att undvika debatter om besvärande följder började all kritik som föll utanför en snävt dragen åsiktskorridor att stämplas som ren rasism.

Att detta måste sluta illa framstod, för den som vågade tvivla på Sveriges unika storhet, klart redan på 1990-talet. Bortom vissa kulturella särdrag är ty Sverige bara ett land som alla andra där människor (både svenskar och invandrare) reagerar som vanligt folk. Att invandringspolitiken, för att undvika en total samhällskollaps, en dag måste börja föras på samma premisser som i alla andra länder har därför länge varit uppenbart. Tyvärr har mycken skada skett under tiden, som nu får oreparerbara effekter.

För den som ärligen trott på att Sverige varit exceptionellt må allt detta låta riktigt obehagligt. Men, det gör det inte mindre sant för det. Och att gråta över det hjälper sannerligen icke.

Anders W. Edwardsson, historiker, Uppsala universitet, fil.lic statskunskap, Catholic University of America

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev