Suboptimerad och narcissistisk flyktingpolitik

Svensk flyktingpolitik är suboptimerad då den bortser från vad som är bäst för lejonparten av människor på flykt undan krig och förföljelse. Sverige kan knappast ses som en humanitär stormakt med en, enligt min mening, narcissistisk flyktingpolitik.

S, MP, V, M, C, FP, och KD har målat in sig i ett hörn när det gäller flyktingpolitiken, bara för att markera politiskt avståndstagande mot SD:s restriktiva flyktingpolitik, i stället för att se till alla människor som är på flykt och deras bästa.

De borde kritiskt granska de nuvarande prioriteringarna i flyktingpolitiken beaktande av helhetssituationen för alla människor på flykt i världen. Den förda flyktingpolitiken värnar knappast om alla människor på flykt på senare år, utan är ett resultat av en narcissistisk retorik i inrikespolitiken.

Det finns två inriktningar i flyktingpolitiken. SD prioriterar ...att satsa mindre resurser som hjälper fler människor på flykt..., medan övriga partier prioriterar ...att satsa mer resurser som hjälper färre människor på flykt....

Varför inte satsa mer resurser som hjälper fler människor på flykt? En gyllene medelväg!

SD uppfattas ha bäst politik i flykting och invandringsfrågor enligt DN/Ipsos (29/6). Partierna som står bakom principen och logiken ...satsa mer resurser till färre... har inte kunnat förklara på ett trovärdigt vis för väljaropinionen varför deras inriktning och prioriteringar är bättre för människor på flykt.

När det dessutom framkommer att dagens flyktingpolitik finansieras med miljardbelopp från biståndsbudgeten, påverkar detta trovärdigheten negativt i flyktingpolitiken och förtroendet för dessa partier.

Att biståndsbudgeten finansierar delar av flyktingpolitiken betyder att andra människor i världen drabbas och blir utan nödvändiga hjälpinsatser. Flyktingpolitiken har också bidragit till en lukrativ marknad av privata flyktingboenden som finansieras med skattemedel.

Flertalet människor i Sverige önskar sannolikt att flyktingpolitiken skall vara så effektiv som möjligt och inte att politikerna på eget bevåg väljer att skumma av grädden och sedan strunta i mjölken. Det är inte hållbart, än mindre etiskt- och moraliskt försvarbart om anspråk görs på att föra en human flyktingpolitik.

Den försvaras dessutom med behov av arbetskraft samt att den leder till tillväxt i den svenska ekonomin, vilket är cyniskt och förstärker bilden av att flyktingen ses som en siffra i arbetsmarknads- och finanspolitiken – snarare än en människa på flykt från krig och förföljelse.

Svensk flyktingpolitik borde i mycket större utsträckning stödja UNHCR och deras arbete för kvotflyktingar och FN:s World Food Program, som båda har otillräckliga resurser. Sverige kan på egen begäran höja sin andel av UNHCR:s kvotflyktingar drastiskt och samtidigt på eget initiativ kraftigt höja sitt bidrag till FN:s World Food Program.

Politik handlar om prioriteringar – allt annat är lögn. Det finns inte obegränsat med resurser, även om det finns politiker som försöker profitera på flyktingsituationen i världen och häver ur sig absurda, ohållbara och populistiska floskler i flyktingdebatten.

Denna oansvarighet och ytlighet spär på politikerföraktet och urholkar inte bara förtroendet för politiska partier, men också det politiska systemet.

Flyktingpolitiken borde prioritera en optimerad och altruistisk användning av tillgängliga resurser till vad som är bäst för människor på flykt undan krig och förföljelse för att Sverige skall kunna kallas en humanitär stormakt.

Göran Svensson, professor och forskningschef, Oslo School of Management