Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag14.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Integration & segregation

”Stoppa deporteringarna av barn och ungdomar”

Flyktingkrisen som maktens korridorer ropat ut är ingenting annat än en moralisk kris i en före detta humanitär stormakt. För vi som gör jobbet varje dag vet att vi har kunskapen och kapaciteten att arbeta med ensamkommande barn och ungdomar i Sverige. Men, finns viljan?

Publicerad: 22 juni 2017, 11:14

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FlyktingmottagandeEnsamkommandeAsylsökande

Genom våra professioner har vi haft förmånen att möta och lära känna ungdomar som sökt skydd för sina liv i Sverige. Och genom våra yrken blir vi vittnen till den frustration som asylprocessen planterar i barnen. Det är en tärande väntan på intervjuer och beslut, och en ständig misstänksamhet som barnen konfronteras med varje dag. Den första känslan av att ha tagit sig till målet med livet i behåll byts snart ut mot ovisshet och maktlöshet under asylprocessen. En ovisshet och maktlöshet som sakta bryter ner ungdomarna igen.

Tänk dig att din son eller dotter, ditt syskonbarn eller barnbarn, vaknar med ett ryck varje morgon, svettig efter att återigen ha kämpat för sin pappas liv och ännu en gång misslyckats. Föreställ dig att din sextonåring får veta att myndigheterna kräver att du bär bevisbördan för att göra din ålder och identitet sannolik. Och visualisera de stora, rådvilla ögonen som ser upp på dig och säger “Hur gör jag det?”.

Världen är ojämlik. I Sverige föds de allra flesta på sjukhus, där risken för att barn och mammor ska dö under födseln är mycket små. Och när vi fötts blir vi registrerade av staten, så att ingen någonsin kan ifrågasätta vår ålder och vår identitet. Men i Afghanistan föds många barn hemma och ingen myndighet bryr sig om att registrera vem de är. Ingen bryr sig om att fira din födelsedag. Trots det avkrävs du som individ samma bevisföring som den som fötts i länder med välfungerande byråkrati.

Världen är orättvis. Det råder väpnade konflikter i de fattigaste delarna av vår jord. Våldet drabbar oskyldiga familjer, barn och ungdomar, inte minst i Syrien och Afghanistan. Oskyldiga människor dör i bombningar i Kabul och Aleppo. I Sverige gnäller vi på bilköerna och den kalla sommaren.

Vi borde kunna göra mer. Det har skrikits om flyktingkris och systemkollaps länge nu, ändå växer och frodas Sverige. Och i ett osolidariskt politiskt klimat har medborgarna klivit upp och agerat för medmänsklighet per egen maskin.

Ideella nätverk har bildats och samarbetar kompetent för att skapa frivilliga familjehem till ungdomar som inte staten vill ge samma rättigheter som till andra barn. Lärare går från sina arbetsdagar in i läxläsningsstudios, som ideella krafter för att stödja barnen som inget annat vill än att få en utbildning. Socionomer sträcker sig långt över tjänstens kravställningar för att mildra fallen när staten rycker undan mattan för barnen.

Författaren, ekonomen, lokalpolitikern, affärsbiträdet, den lokala konstnären, människor från alla olika yrkeskategorier samlar kraft och blir familjehem och gode män. Det är vackert att se den kraft och solidaritet som civilsamhället samlar när de politiska systemen sviker. Och den kraftsamling som civilsamhället gör bevisar att politikers tal om att vi inte kan göra mer som land, endast är tom populistisk retorik.

Flyktingkrisen som maktens korridorer ropat ut är ingenting annat än en moralisk kris i en före detta humanitär stormakt. För vi som gör jobbet varje dag vet att vi har kunskapen att arbeta med ensamkommande barn och ungdomar i Sverige. Vi har kapaciteten. Vi har förmågan. Men, finns viljan? Ni politiker kommer aldrig att kunna säga att ni inte visste vad som hände. Allt ni gör nu, gör ni med öppna ögon och medvetna val.

Det är bråttom. Varje sekund räknas. Politiker från alla partier måste ta tag i denna fråga och införa moratorium nu. Vi måste omedelbart sluta deportera barn och ungdomar till krigshärjade och korrumperade områden. Det är inte säkert att deportera barn till Afghanistan. Det är inte en försvarbar linje att låta våra byråkratiska processer bryta ner barn och deras inneboende kraft, tills de inte längre har någon framtidstro.

Ni kommer aldrig att kunna rättfärdiga att ni utvisar barn som lärt sig svenska och byggt upp ett nytt liv med en ny familj under år i Sverige. Ni krossar det sista hoppet hos barn som äntligen har fått ett liv i fred och frihet. Ge barn och ungdomar från Afghanistan som varit här mer än ett år amnesti. Låt dem få asyl och uppehållstillstånd. Visa dem att vuxna tar ansvar för de fel vi begått. Sverige behöver dessa barn och ungdomar och vi kan ta emot dem.

Anna-Karin Bengtsson, sva-lärare, läromedelsförfattare och blivande specialpedagog

Ann Hultman Jakobsson, pedagogisk utvecklingsledare, engagerad i Vi står inte ut

Lena Thorneus, sfi-lärare, skolledare och konsult

Anna Rasmussen, god man och har ett familjehem

Anneli Hill, specialist teacher in Swedish

Tiia Ojala, lärare och läromedelsförfattare

Ingrid Faste, sva-lärare på sprintgymnasium

Hülya Basaran, universitetsadjunkt svenska som andraspråk, författare

Jessica Mellgren, sva-lärare

Maria Olsén, sva-lärare på Språkintroduktion

Suzanne Elisabetsdotter, Umeå

Kristina Holmström, sva-lärare på Språkintroduktion

Sara Persson, sva-lärare och författare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev