Snälla, vi kan väl börja prata med ”dom”

För ett år och sex månader sedan startade jag en resa tillsammans med tjugo somaliska unga män. En resa som har gett mig vänner för livet och ett nytt sätt att se på omvärlden.

När jag den där sommardagen läste i tidningen om att Somalia skulle delta i Bandy-VM, tänkte jag i ungefär två sekunder sen skickade jag ett mejl. I det presenterade jag mig som konståkningstränare och bad om att få vara med och lära dem åka skridskor.

Jag såg en spännande utmaning i att lära några åka skridskor helt från grunden. Ett mejl räckte för att jag skulle få göra den här fantastiska resan med killarna. Från de stapplande skären till att se dem glida fram på isen under Bandy-VM i Sibirien. Samtidigt fick jag se en annan sida av Sverige som jag inte alls är stolt över.

Jag ser och upplever en massa rasism runt spelarna. En rasism som jag naivt nog inte trodde fanns. Den kan finnas där under ytan svår att ta på eller så finns den där helt öppet. Personligen har jag via sociala medier bland annat blivit kallad landsförrädare för mitt engagemang i bandylaget.

Jag hör också spelarnas berättelser om hur de har blivit illa behandlade. Det gör mig så arg, ledsen och frustrerad.

En av spelarna kom till Sverige för ungefär ett och ett halvt år sedan. Han kämpar för att komma in i samhället. Han går i skolan, han ser på svensk tv, han läser svenska böcker, han har flyttat från Borlänge till Falun för att försöka lära känna svenskar. Hans lärare säger att han är bra på att läsa och skriva men dålig på att prata svenska (eftersom han inte har någon att prata med).

Under tiden som han har bott i Sverige så är det EN svensk som pratat med honom utan att behöva det, EN! En man på bussen var det. Alltså inte en lärare, kassör eller tränare utan en som bara spontant pratade med honom. Snälla kan vi börja prata mer med varandra?

En av killarna berättar att han ofta blir stoppad av polisen när han är ute och går. De kollar upp honom i registret och sen får han gå vidare. En annan av killarna berättar att när en tjejs mobil försvann i skolan så fick invandrargrabbarna tömma sina fickor för att visa att de var oskyldiga.

Mobilen låg bland hennes egna saker. Jag kan fortsätta att skriva mycket mer, har inte ens skrivit det värsta. Det här handlar om mina vänner. Mina vänner som jag älskar och respekterar och som kämpar för att komma in i det svenska samhället. När jag hör deras berättelser känner jag en enorm vanmakt, vad kan jag göra? Jag hoppas att den här texten kanske kan göra någon skillnad.

Jag hoppas att du som läser den kanske spontant pratar med någon okänd person på bussen nästa gång. Kanske skickar du ett mejl som förändrar ditt liv för alltid. Kanske kan vi prov något nytt?

Om vi vill ha ett samhälle där alla känner sig välkomna och delaktiga behöver vi ta mod till oss. Vad är det värsta som skulle kunna hända om du spontant pratade med en för dig främmande person?

Jag är säker på att det kommer att ha övervägande positiva effekter. Vi kan inte säga att det är upp till ”dom” om de vill prata, för i den bästa av värdar finns inte ”dom” utan bara vi.

Tro nu inte att alla invandrare är offer som vi måste ta hand om, för så är det inte. Tvärtom finns här styrka, stolthet och kämpaglöd. Jag är stolt över att i dag vara ordförande för Somalia Bandy - men mest är jag glad och tacksam över att få vara en del i gemenskapen. Vi fortsätter att kämpa tillsammans både på och vid sidan av isen.

Fotnot: Mer om bandylaget på Somalia Bandys hemsida.

Cia Embretsen, ordförande Somalia Bandy Borlänge