Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Integration & segregation

”Skicka inte fler historier till Medelhavets botten”

Min historia är en av många som har fått skrivas. Mitt skratt är ett av många som ljudit, min gråt en av många som strömmat. Men alltför många historier, skratt och tårar har skickats till Medelhavets botten, skriver Manuel Corez Azero, ordförande Grön Ungdom Stockholms stad.

Publicerad: 14 september 2015, 11:51

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

I dag diskuterar EU:s inrikesministrar flyktingkrisen. Bara ett budskap finns till dem: Bränn en flagga, riv en mur. NU!

Foto: TT


Ämnen i artikeln:

FlyktingpolitikEUFlyktingmottagandeFlyktingkrisen

Min historia börjar 1975. I en sydamerikansk bananrepublik börjar den, där undantagstillstånd fyllde natten med förbjudna viskningar. Där diktaturens Bonnie och Clyde, under täckmantlarna El Chino och Rosa, rann mellan fingrarna på militärjuntans dödspatruller.

40 år senare är den humanitära krisen ett faktum i Europa. I juni hade tolv miljoner människor drivits på flykt bara i Syrien. 250 000 av dessa sökte asyl i EU. Det är en enda syrie på 2 000 européer. Som de flesta vet, är problemet ofta att flyktingar inte kan ta sig vidare ut i Europa, då Dublinförordningen håller de kvar i landet de först kommit till.

Det enda mänskliga är att pressa EU att slopa Dublinförordningen och sedan frångå den på nationell nivå vid misslyckande.

Min historia börjar på Alla Hjärtans Dag. Hos vad Chino trodde var en pålitlig vän börjar den, där militärjuntans dödspatrull väntade. Där gravida Rosa väntade på att Chino skulle komma hem, men där det enda som kom var natten.

40 år senare dör tusentals människor på väg till Europa. Som Hans Roslings statistik avslöjar, innebär transportöransvaret att det i praktiken inte går att fly lagligt till Europa visumlöst. Transportöransvaret sätter människor i livsfarliga båtar framför tryggare alternativ. Det enda mänskliga är att pressa EU att slopa transportöransvaret och sedan frångå den på nationell nivå vid misslyckande.

Min historia börjar 6 mars. I ett sydamerikanskt koncentrationsläger, där El Chino för sista gången såg sin gravida fru. Där Rosa lyckades klättra ur militärjuntans dödskäftar och in i ett flygplan med min nyfödda far i ena armen och lasttungt packade väskor i den andra.

40 år senare har Sverige fått nog. Grön Ungdom anordnade manifestationen Refuges Welcome och 15 000 människor slöt upp bakom kärleksbudskapet i spöregnet, bokstavligen.

Därefter har manifestation efter manifestation, insamling efter insamling, initiativ efter initiativ, tagits för flyktingarna. Tiotusentals (!) människor har slutit upp bakom kärlselsbudskapet i spöregnet, bildligt.

Det sista vi får göra nu är att nöja oss med att alla kommuner ålagts att ta emot flyktingar, låta debatten dö och politiker andas ut.

Vi måste trycka på tills transportöransvaret rämnats av solidaritetens lagliga flyktvägar.

Vi måste brottas tills Dublinförordningen körts över och ersatts av medmänsklighetens lagliga flyktvägar.

Tills kvotflyktingarna är fler, tills politiker bytt passiv grymhet mot aktiv rimlighet, tills människor flyr över annat än dödshav måste alla med hjärtat intakt brinna för lagliga flyktvägar.

Min historia är en av många som har fått skrivas. Mitt skratt är ett av många som ljudit, min gråt en av många som strömmat.

Alltför många historier, skratt och tårar har av Europas transportöransvar, Dublinförordning och kvotflyktingminimum skickats till Medelhavets botten.

I dag måndag den 14 september diskuterar EU:s inrikesministrar flyktingkrisen. Bara ett budskap finns till dem: Bränn en flagga, riv en mur. NU!

Manuel Cortez Azero, språkrör Grön Ungdom, Stockholmsregionen

Hanna Jokio, ordförande SSU Stockholm

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News