Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Integration & segregation

SD: Därför vill vi fälla regeringen

I måndags ordnade regeringen en nationell samling där flyktingkrisen möttes med underhållning och ofinansierade förslag till lösningar. Konferensens verklighetsfrånvända inställning återspeglas tydligt i regeringens budgetförslag. Därför begär vi nu ett misstroendevotum mot finansministern.

Publicerad: 14 oktober 2015, 11:41

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

En politik och en budget som byggs på inaktuella och extremt underdimensionerade behov är inte hållbar.


Ämnen i artikeln:

FlyktingmottagandeFlyktingpolitikFlyktingkrisen

Hur sammanfattar man enkelt intrycken från en konferensdag som Sverige tillsammans? Enklast är kanske att konstatera att den motsvarade de låga förväntningar som skapats redan av programmets utformning.

Inledningen räckte i sig själv för att befästa detta. Den nationella samlingen, som statsministern kallat det hela, öppnades nämligen med ett framförande av Hemma ur musikalen Kristina från Duvemåla. Detta var fantastiskt passande, i det att historien om utvandrarna Karl-Oskar och Kristina är så långt från dagens verklighet men så väl överensstämmande med hur våra makthavare vill hantera den.

Tydligare än så kunde det inte bli. Vi var inte där för att nyanserat diskutera den situation Sverige nu står inför, tvärtom. Dagens uppgift var att övertyga oss själva om att nu är precis som då, att vi har gjort det förr och att Sverige visserligen genomgår en förändring och står inför en stor utmaning – men att allt egentligen samtidigt är som vanligt.

Genomgående under dagen var föreställningen att invandringens omfattning förvisso innebär en ansträngning av systemen, men att detta egentligen inte är ett större problem. Solskenshistorier med enskilda lyckade exempel på etablering lyftes fram. Frivilliga krafter, kommunala krafter, olika projekt presenterades. Samtliga poängterade, när de väl fick frågan, att de givetvis behövde mer resurser nu, men det sades liksom i förbifarten.

Måndagens nyhet från regeringen var 100-klubben, en satsning där företag som inom loppet av tre år vill ta emot minst 100 nyanlända ska få särskilt stöd från arbetsförmedlingen för detta. Fem företag hade redan anmält intresse. Det motsvarar alltså 500 platser, på tre år. Bara under den tid Sverige tillsammans pågick anlände fler än så till Sverige.

Ja, detta var en av ett antal olika satsningar, och relativt ny. Men det går inte att ignorera hur alla förslag till lösningar totalt saknar verklighetsförankring avseende proportioner och dimensioner. Och ändå gör regeringen just detta.

Dessutom har man fortfarande ensidigt fokus på att (panikartat) lösa relativt grundläggande och praktiska problem – såsom tak över huvudet eller hastigt framtagna sysselsättningsprojekt. Men i vardagen och långsiktigt är det andra saker som oroar. Dagligen får jag meddelanden från medborgare som oroligt ställer frågor om framtiden och prioriteringar.

Vågar jag skicka mina barn till skolan när gymnastiksalen blir temporärt boende åt personer Migrationsverket knappt hunnit registrera, än mindre bedöma eller planera mottagande för ordentligt?”

Vi har redan långa köer till vården, hur kommer resurserna att räcka nu?”

Varför kan man hitta dessa jobb och bostäder åt nyanlända men inte åt oss som redan lever i utanförskap?”

Som aktiv politiker såväl som medborgare skäms och skräms jag över hur lätt frågor som dessa viftas bort med uppmaningar om att ”ta ansvar”, ”öppna hjärtan” eller hantera situationen ”tillsammans”.

Jag fascineras, på det mest negativa sätt, av att modeller som arbetats fram i Göteborgsregionen och Stockholms län förväntas hålla även på mindre orter och med ett drastiskt ökat mottagande, när själva grunden för dem bygger på att flera kommuner i storstadsområden går samman för att organisera platser åt en bråkdel av de som kommit hittills, i betydligt långsammare takt.

Jag oroas över vad som komma skall, hur långt det hinner gå och hur reaktionerna till slut blir från de medborgare vars frågor möts med tillrättavisanden, varvat med löften utan konkreta svar. Någonstans finns nämligen en gräns inte bara för vad vårt välfärdssystem klarar av, utan också för vad Sveriges invånare mäktar med att tolerera.

I måndags ordnade regeringen en nationell samling där en kris möttes med underhållning och ickefinansierade lösningsförslag. I dag onsdag begärde Sverigedemokraterna under riksdagens partiledardebatt ett misstroendevotum mot finansminister Magdalena Andersson.

Den verklighetsfrånvända inställning som med exceptionell tydlighet uppvisades under måndagens konferens har nämligen lika tydligt återspeglats i det budgetförslag hon ansvarar för. En politik som byggs på inaktuella och extremt underdimensionerade behov är inte hållbar. Hur någon kan säga sig ha förtroende för sittande finansminister, eller för den delen sittande regering, är för oss en gåta. Vi ser det därmed som vår plikt att göra allt i vår makt för att fälla den.

Paula Bieler, riksdagsledamot (SD) och integrationspolitisk talesperson

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News