Så kan Sverige ta emot fler flyktingar och få fler i arbete

Replik på Majed Safaees artikel Asylpolitiken blottlägger strukturella problem i Dagens Samhälle (15/1).

Sveriges rikedomar finns i dess naturtillgångar; skogsbruk och livsmedelsproduktion och en omfattande basindustri i form av bland annat gruvdrift. Till dessa näringar kan också läggas turism som förutsätter en unik natur samt en konkurrenskraftig industri inom fordon, läkemedel och petrokemi. Vi har stora företag som kräver omfattande transporter och modern logistik för råvaruleveranser.

Enda konkurrensnackdelen är de långa avstånden och den glesa strukturen. Det ligger i sakens natur att en nation som levererar skogsprodukter och järnmalm jobbar med stora ytor.

Sverige styrs av nästan 300 kommuner samt en brokig samling regioner, regionförbund, kommunala samverkansorgan, länsstyrelser samt statliga verk och myndigheter. Tendensen de senaste decennierna har snarast varit att koncentrera mer makt till Stockholm. Länsarbetsnämnder och lokala taxeringsnämnder är borttagna sedan länge.

Arbetsförmedlingar och försäkringskassor har blivit mer centralstyrda på senare år. Också domstolsväsendet har drabbats av nedläggning av domstolar, även om rationaliseringarna blev något mindre än vad vissa regeringsförslag antydde för några år sedan. Kommunerna dras i sär. Vi har en växande skara av stabila kommuner med god ekonomi som hyggligt klarar att leverera välfärd till sina invånare.

Därutöver finns en mängd kommuner som är mycket små och som fortsätter tappa i befolkning. Dessa har uppenbara problem att finansiera välfärden även om de senaste årens starka offentliga finanser skymmer problemen. De allra minsta kommunerna går allt oftare samman i kommunalförbund för att klara exempelvis räddningstjänst och miljötillsyn.

Styrningen av Sverige och ledarskapet i de folkvalda församlingar som ska hantera välfärden ställs på hårda prov när staten centraliserar samtidigt som basen för det kommunala självstyret krymper.

Medborgarna har svårt att få överblick och vet knappt från vilken nivå de ska utkräva ansvar. Kommunala- och landstingskommunala företrädare kläms mellan medborgarnas krav på lokalt inflytande och lagstiftarens krav på nationell likvärdighet. Riksdagsledamöter och statsråd tävlar om vem som kräver mest nationell uppföljning och flest redovisningar av läget i landet samtidigt som samma politiker säger sig vurma för att beslut och uppföljning ska ske lokalt.

Under tiden fortsätter näringslivet att leverera skog och malm, turistupplevelser och fordon till en världsmarknad som värdesätter svensk kvalitet. De stora företagen rekryterar nyckelpersoner från utlandet. Ibland hör de av sig till oss förtroendevalda och ber om support. Lyft kvaliteten i skolan och bygg fler bostäder så att vi kan få hit fler är deras uppmaning.

Underlätta pendling över större geografiska ytor så att arbetskraften lättare kan röra på sig ingår också i kraven. Men Sverige är knappast organiserat för att underlätta kompetensförsörjning enligt arbetsmarknadens logik. Sverige styrs nationellt och lokalt medan arbetskraften agerar internationellt och regionalt.

Sveriges offentliga utgifter betalas ut till små kommuner och stora nationella myndigheter, men intäkterna genereras internationellt och regionalt. En sådan illa anpassad struktur slår hårdare mot ett land med liten befolkning och stora ytor.

Helt bakvänt får arbetskraften med utländsk bakgrund klä skott. Vi bör regionalisera Sverige så att vi kan ta emot fler medborgare, sätta fler i arbete samt hjälpa fler till utbildning och arbetsinsatser på en arbetsmarknad som skriker efter arbetskraft och geografiska ytor som behöver nybyggare.

Kristina Jonäng, ledamot i SKL: s beredning för tillväxt och utveckling (C)