Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag17.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Integration & segregation

Mottagningssystemet står i vägen för integration

Den svenska integrationsprocessen skulle kunna förbättras av ett mer decentraliserat mottagningssystem. Framför allt bör man öppna möjligheter för fler privata aktörer och frivilligorganisationer, enligt nordamerikansk modell, skriver författarna till en ny rapport.

Publicerad: 12 november 2015, 09:17

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Samtliga flyktinggrupper klarar sig sämst i Sverige och bäst i Nordamerika, visar en ny rapport.


Ämnen i artikeln:

ArbeteFlyktingmottagandeFlyktingpolitik

I en ny rapport publicerad av Svenskt Näringsliv jämför vi mottagnings- och integrationssystem för flyktingar i fem OECD-länder; Sverige, Frankrike, Storbritannien, Kanada och USA. Sverige skiljer sig markant från övriga länder, såväl vad gäller systemens uppbyggnad som flyktingars möjligheter att hitta arbete.

Den senaste tidens debatt om flyktingvolymen distraherar från en viktigare fråga. Hur kan invandrare på kort tid bli självförsörjande?

Enligt OECD är sysselsättningsgraden bland somalier i Sverige cirka 25 procent. Det kan jämföras med nästan 40 procent i Storbritannien och Frankrike, eller 55 procent i USA och Kanada. Irakiers sysselsättningsgrad är knappt 40 procent i Sverige, men kring 50 procent i Frankrike och Storbritannien, samt 55 procent i Kanada och USA.

Mönstret upprepas bland syrier. Samtliga flyktinggrupper klarar sig sämst i Sverige och bäst i Nordamerika.

Språkbarriärer, skatte- och bidragssystem, arbetsmarknadsregleringar samt en sammanpressad lönestruktur kan sannolikt förklara en del av skillnaderna. Vår analys pekar dock på att även utformningen av mottagnings- och integrationssystem förtjänar uppmärksamhet.

I Sverige är systemet starkt centraliserat. Två statliga myndigheter, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, sköter etablering, medan kommunerna ansvarar för försörjningsstöd. Privata bolag (före detta statliga bolag dominerar) driver viss SFI-utbildning eller arbetsmarknadskurser.

Den dag en invandrare får jobb, oavsett kompetensnivå, tar insatserna ofta slut.

I USA, Kanada och Storbritannien är det i stället privata aktörer och frivilligorganisationer som dominerar mottagning och integration. Det innebär att flera integrationsinsatser kan löpa parallellt, samt att ett fulltidsjobb kan kombineras med språkkurser och utbildningsinsatser på kvällstid. Även i Frankrike ges frivilligorganisationer ett större utrymme, även om statliga direktiv väger tyngre än i de anglosaxiska länderna.

I USA påverkas frivilligorganisationernas anslag av hur väl flyktingarna når självförsörjning och då organisationerna inte är helt beroende av federala anslag finns stort utrymme för flexibilitet.

I Kanada finns dessutom möjligheten för frivilligorganisationer och privatpersoner att helt sponsra uppehållstillstånd under villkoret att sponsorn står för välfärdskostnaden under flyktingens första tid i landet. För en genomsnittlig flyktingfamilj uppgår kostnaden till cirka 150 000 kronor.

I såväl USA som Kanada spelar invandrarorganisationer en viktig roll. De drivs av människor som har egen erfarenhet av integrationens svårigheter och ett större intresse av att lösa dem än myndigheter eller företag. Forskningen visar att de bidrar starkt till en snabbare integration.

I Sverige kontrolleras även flyktingplaceringen av myndigheter. Målet är ofta att placera nyanlända i kommuner med tillgång på boende. Problemet är dock att sådana kommuner ofta har sjunkande befolkning och hög arbetslöshet, med dåliga förutsättningar för att hitta jobb snabbt.

Detta kan jämföras med USA, där frivilligorganisationer har ekonomiska incitament att placera flyktingar i ”preferred communities”, det vill säga områden med god potential för jobb och inkomster.

Vår slutsats är att centraliserade mottagnings- och integrationssystem, som utgår från en ”one size fits all”-modell, är mindre effektiva om målet är att nå en hög sysselsättnings- och självförsörjningsgrad.

Den svenska integrationsprocessen skulle därför kunna förbättras av ett mer decentraliserat mottagningssystem. Framför allt bör man öppna möjligheter för fler privata aktörer och frivilligorganisationer, enligt nordamerikansk modell.

På sikt borde systemet leda till att invandrarnas egna organisationer får en avgörande roll.

Mikael Hellström, fil dr i statsvetenskap vid University of Alberta

Fabian Wallen, vd för det San Diego-baserade bolaget Wallen Economics

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev