Mottagandets kollaps hotar vår öppenhet

Sveriges hittills officiella linje framhåller främst asyl som en individuell rättighet. Men till detta bör läggas att det är centralt för den moraliska legitimiteten för svenskt asylmottagande att vi har kapaciteten att erbjuda livschanser som annars hade varit omöjliga på annan plats. Ju mer vårt mottagande liknar förhållanden i närområdena desto svårare blir det att legitimera svensk asylpolitik.

Den korrekta dikotomin är inte döden i Syrien eller asyl i Sverige. Det val som finns är en basal överlevnad i närområdet eller asyl i Sverige. Det svenska mottagandet ska kunna erbjuda livschanser som hade varit omöjliga i Libanon, Turkiet och Jordanien.

Rent juridiskt utformas den nuvarande flyktingpolitik på asyl som rättighet. Den linjen haltar kraftigt när Sverige på senare tid blivit varse hur människor tar sig till Europa. På grund av den enkla verkligheten att Sveriges välfärdssystem inte klarar av att ge uppehållsrätt till alla i världen som är berättigade till asyl så har vi konstruerat en kvot där endast de som klarar av att betala för en livsfarlig resa hit får möjlighet att söka asyl.

Det är som om vi endast skulle ge stöd till rullstolsburna om de lyckades ta sig till kommunhusets sjunde våning via trapphuset. Lägg därtill att vi har mage att påstå att detta system gör oss till en humanitär stormakt.

Om man har detta motsatsförhållande i huvudet blir Hans Roslings presentation på Hela Sverige skramlar i Globen ännu mer beklämmande. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR behövs 25 kronor per dag och flykting för att ge en dräglig tillvaro – i dag får UNCHCR 10 kronor. Vi hade kunnat åtgärda detta gap med en bråkdel av de resurser vi har till vårt förfogande. Samtidigt har regeringen budgeterat för 500 kronor om dagen för den lilla andel av flyktingarna som via vårt ologiska asylsystem lyckats ta sig över Medelhavet till Europa.

Hans Rosling själv erkänner den stora faran i att man har låtit Sverigedemokraterna få monopol på denna fråga. Det har varit huvudlöst av både den förra och av denna regering att inte kraftigt öka stödet till UNHCR – det hade varit en god, kostnadseffektiv och humanistisk åtgärd för att fler inte ska känna behovet att fly.

Till skillnad från SD anser jag att det finns legitima anledningar att erbjuda flyktingar en chans till nystart i Sverige. Denna legitimitet härrör från att vi är kapabla att ge förhållanden och möjligheter som vore omöjliga i närområdet. Helst genom FN:s kvotflyktingsystem till de allra mest utsatta som UNHCR inte klarar av att skydda i sina flyktingläger.

Men det förutsätter att samhället, både i form av politiken och väljarna, ska kunna godta de steg och åtgärder som krävs för att uppnå god integration – och därmed en långsiktig kapacitetshöjning. Vi kan inte ha en volym som baseras på en framtida vision om god integration.

Vem kan med handen på hjärtat säga att väljarna eller politikerna har tagit ens de förberedande stegen för att bryta vår etniska utbildnings-, arbetsmarknads- och bostadssegregation? Stegen till en framtid där barn till migranter i våra förorter känner samma framtidsoptimism eller förtroende för samhället som icke-migranter?

På grund av det enorma söktrycket reduceras nu Sveriges mottagning till madrasser i gympasalar, kalorier för dagen och begagnade kläder på ryggen. Situationer där barn till migranter radikaliseras, känner hopplöshet, utanförskap och segregation raserar legitimiteten för vårt mottagande.

Här har Socialdemokraterna och Moderaterna som förvaltare och statsbärande partier ett ansvar gentemot den svenska toleransen och öppenheten. Vi måste agera på sådant sätt att man inte anstränger systemet såpass mycket att mottagandet reduceras till den situation vi har i dag.

Sverige har inget att skämmas över, vi har per capita tagit emot fler asylsökande än vad Turkiet har de senaste fem åren – och vi har klarat det på ett acceptabelt sätt. Men, med de prognoser som står framför oss måste vi erkänna våra begränsningar.

Därför vore ett minskat söktryck till Sverige faktiskt en långsiktig seger för de som fortsatt vill ha ett öppet Sverige. För den systemkollaps som vi står inför riskerar undergräva trovärdigheten för hela det politiska systemet.

Hanif Bali, riksdagsledamot (M)