Medias behandling av Kaplan hotar demokratin

Nalin Pekgul har återigen dykt upp i debatten med beskyllningar mot Sveriges organiserade muslimer. Det handlar enligt hennes debattartikel i Dagens Industri i tisdags om att de är dolda islamister som duperat den lättledda vänstern, men som inte undsluppit hennes tränade öga. Fokus för hennes halsbrytande anklagelser den här gången är den nytillträdde bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Kaplan, som enligt Pekgul har en dold agenda. Vad den dolda agendan består i, som Kaplan lyckats dölja så länge för först Miljöpartiet och nu också statsminister Stefan Löfven, berörs inte med ett enda ord i hennes artikel.

Pekgul har blivit aktuell igen i och med att hon tillsammans med sin man kommit ut med boken Jag är ju svensk. Där tar de på 162 sidor itu med komplicerade samhällsfrågor som Grogrunden för radikal islam och Det mångkulturella samhällets utmaningar, i kapitel som är en till två sidor långa. Mest återges vad Nalin Pekguls mamma har sagt, vad hennes barn sagt och ibland för omväxlings skull också vad någon kompis till henne har berättat.

Tesen är densamma som Sverigedemokraternas, att Sverige håller på att islamiseras. Som grund för detta återanvänds samma berättelser om maktfullkomliga islamister i Rinkeby i kamp mot en hjältemodig ungdomsledare. Paret Pekguls falsarier har tidigare avslöjats i Sveriges Radios Konflikts föredömliga reportage Bakom rubrikerna i Rinkeby. Där visade det sig enligt reportaget, som sändes våren 2010, att de så kallade islamisterna i själva verket var bekymrade föräldrar, och den goda ungdomsledaren var en narkotikadömd festfixare med egna raplåtar på somaliska där han kallar kvinnor horor och hotar dem med örfilar.

Det här är inte seriöst. Nalin Pekgul är en marginaliserad socialdemokratisk politiker som har avslöjats med att ljuga så många gånger att hon inte har någon trovärdighet kvar att förlora. Ändå bereds hon utrymme i media som ingen annan svensk muslim. Vid det här laget borde det vara minst lika intressant att utreda varför hon ges status som sanningssägare, som att utreda de hon anklagar.

Jag vill mena att fenomenet Nalin Pekgul i själva är verket är den vita icke-muslimska journalistkårens eget gnagande tvivel. Trots deras självbild som liberala och antirasistiska så för de vidare samma berättelser om muslimer som extremistiska och våldsamma till oss andra. Inom dem finns en röst - högre hos vissa än hos andra - som undrar om det inte döljer sig en kvinnoförtryckande, halshuggande, västhatande islamist bakom varje skägg. Nalin Pekguls beskyllningar, hur långsökta de än är, gör att de i skydd av hennes muslimska kulturbakgrund kan stilla sina egna tvivel. Jag vill illustrera med ett exempel där P4 Extras programledare Lasse Bengtsson intervjuar både Nalin Pekgul och Mehmet Kaplan.

Lasse Bengtsson inleder med att konstatera att Pekgul själv är muslim, vilket han alltså tycker är viktigt att framhålla. Därpå berättar Pekgul att Kaplan i turkisk media framhållit islamofobi som en anledning till att muslimska ungdomar ansluter sig till strider i Syrien och att moskéer, om de ges stöd, kan spela en viktig roll för att avråda dem från att åka. Den här analysen delas för övrigt av den avgående regeringen som i sin plan mot våldsbejakande extremism vill involvera moskéer. Men för Pekgul är detta bevis för att Kaplan från sin position som bostads- och stadsutvecklingsminister vill begränsa kvinnors rättigheter i Sverige. Logiken är rubbad, men räcker för Lasse Bengtsson som därefter går vidare med att fråga Mehmet Kaplan om han tar avstånd från islamism. Sedan kretsar intervjun kring den frågan utan att Bengtsson kan förklara vad han menar med detta mycket luddiga begrepp som har väldigt olika betydelse för olika människor.

Jag vågar påstå att en vit icke-muslimsk politiker inte hade fått svara på om han tar avstånd från islamism baserat på dessa uttalanden. Till exempel så vägrade den förra försvarsministern Karin Enström i P1:s lördagsintervju att medge att Saudiarabien var en diktatur, men ingen har någonsin frågat henne om hon tar avstånd från islamism.

Alla dem som på mer eller mindre goda grunder anser att organiserades muslimers intåg på höga politiska poster och positioner går stick i stäv med deras egen politiska agenda har rätt att på ett öppet och demokratiskt sätt opinionsbilda kring detta. Men de ska inte vara hjälpta av journalister som inte kan hantera sina egna islamofobiska impulser. Journalisternas särbehandling av muslimer, där de anses skyldiga till att ha en dold agenda mot demokratin till dess att motsatsen har bevisats, är det verkliga hotet mot demokratin.

Kitimbwa Sabuni, Muslimska mänskliga rättighetskommittén