Knepigt när idrott blir socialpolitik

De senaste åren har en lång rad idrottsprojekt startat i områden präglade av social och ekonomisk utsatthet som ett sätt att verka för integration eller hantera sociala problem och stävja brottslighet. Det handlar om innovativa insatser, till följd av omstruktureringar och nedskärningar inte minst i kommuners välfärdstjänster, som ofta bedrivs i samverkan mellan kommun, civilsamhälle och näringsliv.

Den här typen av verksamheter har en längre historia i exempelvis USA och Storbritannien, och kan ses som inslag i en typ av välfärdsmodell som mer betonar frivilliga sociala insatser i samverkan mellan offentliga och privata aktörer och med mer selektiv inriktning mot särskilda problemgrupper eller problemområden. Projekt där idrott är ett verktyg för sociala ändamål har i dag blivit en del av samhällets socialpolitiska verktygslåda. Detta slags verksamhet har jag undersökt i en doktorsavhandling vid Linköpings universitet. Här finns möjligheter till viktiga sociala bidrag, men även inslag som behöver problematiseras. (Avhandlingen heter: Sport as a Means of Responding to Social Problems: Rationales of Government, Welfare and Social Change. )

När föreningsliv och sociala entreprenörer blir utförare av sociala insatser och kommunens verksamhet begränsar sin roll till att aktivera, samordna eller beställa, så innebär detta att insatser utförs av frivilliga och ideella krafter i stället för av professionella välfärdsarbetare. Behovet av sådana krafter kan förstås mot bakgrund av minskade resurser och förändrade uppgifter för bland annat socialarbetare, fältassistenter och fritidsledare.

Den kompetens som lyfts fram hos ledare i samband med dessa verksamheter är ledarnas engagemang, deras erfarenheter av uppväxt under liknande förhållanden och deras möjligheter till förståelse samt förmåga att vara förebilder. Dessa kompetenser framstår som centrala just gällande insatser riktade mot ungdomar i särskild utsatthet och i etniskt och kulturellt segregerade områden. Det här bryter mot en tradition av professionellt utfört välfärdsarbete och väcker, förutsatt höga socialpolitiska ambitioner, frågor om hur kvalitet kan säkerställas och följas upp. Insatser mot särskilda områden där specifika kompetenser kring gemensam erfarenhet och identitet definieras som nödvändiga för att nå fram till ungdomar riskerar även att förstärka de mentala gränser till ”utanförskap” och annorlundahet som finns i dagens samhälle.

Idrotten kan vara ett sätt att bidra till att stärka självkänsla och självförtroende hos vissa av de deltagande ungdomarna och påverka deras sociala färdigheter. Det är också i fråga om fostran och lärande som den väsentliga potentialen för social förändring genom idrott finns. För att insatser som dessa ska vara framgångsrika behöver fokus ligga på att utveckla personliga färdigheter och sociala relationer i stället för på tävling och konkurrens. Insatserna behöver följa tydliga handlingsplaner och ledas av ledare med förmåga att följa sådana.

Ett ensidigt fokus på ungdomars eget uppförande och på deras förmåga att välja en väg bort från problem och brottslighet för att inkluderas i samhället riskerar dock att osynliggöra materiell segregation. I stället framställs ungdomar i utsatthet som själva ansvariga för sin marginaliserade position. Detta är något som till och med riskerar att förstärka upplevelser av marginalisering och ”utanförskap”.

Problemet med den här typen av områdesbaserade sociala interventioner är att de förlägger mer strukturella problem specifikt till avgränsade geografiska områden och avskiljer just dessa som problem i en i övrigt till synes välfungerande samhällskropp.

Men de problem för individer och områden som hör ”utanförskapet” till är snarast att betrakta som konsekvenser av strukturell ojämlikhet och marginalisering. Sådana underliggande faktorer kan knappast åtgärdas när problemen förläggs till, och lösningarna fokuserar på, specifika grupper av individer eller avgränsade områden.

Det här är några av flera olika aspekter kring idrotten som verktyg i välfärdsinsatser som politiker och beslutsfattare behöver förhålla sig till när man tar initiativ till sådana projekt.

Idrotten förefaller att ha möjligheter att nå ut till och locka ungdomar till organiserad verksamhet, utgöra ett alternativ till mer destruktiva aktiviteter och därutöver vara en arena för fostran och social förändring.

Det blir därför viktigt för beslutsfattare att vara medvetna om vilken plats detta har i dagens socialpolitiska landskap och hur framväxten av den här typen av verksamhet är en del i en förändrad syn på hur välfärdsstaten organiserar sig och sina insatser.

Beslutsfattare på olika nivåer behöver särskilt vara informerade om kunskap på området och om vilka problem som finns inbäddade här. De behöver dessutom ha förmåga att finna strategier för hur dessa problem kan hanteras.

I dessa avseenden behöver beslutsfattare också värdera om just idrott är det bästa sättet att lösa de mönster av segregation som skapar sociala problem och utsatthet.

Det är angeläget att upprätthålla höga ambitioner för välfärdsinsatser riktade mot ungdomar i utsatta positioner samt att inte individualisera sociala problem och utsatthet, eller förlägga dessa problem och insatser specifikt till avgränsade ”utanförskapsområden”.

David Ekholm, doktor i socialt arbete, Linköpings universitet