Klarar politikerna av att leda i kris?

Den nuvarande flyktingströmmen överträffar alla farhågor eller förväntningar. Migrationsverkets senaste prognos talar om 29 000 – 40 000 ensamkommande ungdomar och mellan 140 000 och 190 000 flyktingar totalt sett för hela 2015, där huvudantagandet ligger på 160 000 asylsökanden. Men samtidigt understryks att osäkerheten är stor i dessa siffror.

Alla analyser pekar än så länge mot att detta snarare är regel än undantag för kommande år. Frågorna kring hur välfärdssystemen ska hantera dessa utmaningar är många. Svaren desto färre.

Från den lokala nivån kommer motstridiga signaler. Samtidigt som Norbergs socialdemokratiska kommunalråd sätter stopp för fler ensamkommande barn till sin egen kommun, hävdar hon att bara alla andra kommuner ställer upp lika mycket som Norberg så löser sig allt.

Men Åsa Eriksson är inte ensam. Fler av hennes kollegor säger ungefär samma sak. Bara vi delar lika så löser det sig. Inte ens när ett av de starkare moderata kommunalråden, Östra Göinges Patric Åberg, beskriver flyktingsituationen på debattplats blir budskapet tydligare än att ” det måste ske med ordning och reda”.

Bilden av en politik som inte klarar av sitt ledarskap är övertydlig. Och den är lika tydlig oavsett vilken nivå man befinner sig på. Vare sig regering, riksdag, fullmäktige eller lokala styrelser av olika slag verkar klara av att peka ut en väg framåt. I stället gäller det att komma rätt ut.

Kommunikationen ska handla om att man står för öppenhet men ändå är lagom tuff. Ingen vågar berätta om de verkliga problemen, och vad de olika alternativen egentligen står för.

Norberg har i år tagit emot 37 ensamkommande ungdomar. Om vi enbart skalar upp det på nationell nivå innebär det att Sverige borde klara av ungefär 60 000 ensamkommande. Dubbelt så många som i år alltså.

Men om antalet ensamkommande ungdomar fortsätter på samma nivåer som i dag, innebär det att hela Sverige är fullt redan före midsommar 2016.

Och då har vi inte ens hanterat frågorna om det finns tillräckligt med bostäder i bostadsbristens områden, om det finns personal med adekvat utbildning, om det är möjligt att hitta gode män, bra uppväxtmiljöer, sysselsättning…

Den mogna politiken har allt mer kommit att handla om kommunikation och allt mindre om organisationsstyrning och ledarskap. När välfärden traskar på går det att låta tjänstemännen sköta det mesta, medan det politiska uppdraget reduceras till att lägga en grund för nästa valvinst.

Rekryteringen av nya politiker har därför mer kommit att handla om vem som ”kommer rätt ut i media” än vem som klarar av att styra.

När så vardagen förändras, när själva grundförutsättningarna för samhället prövas, visar sig också svagheten i detta system. Alldeles för många kommuner står utan ledarskap. Alldeles för många kommunalråd försöker kommunicera i stället för att leda. Och problemen slutar inte där. Även den nationella politiken lider brist på ledarskap och ett överflöd av kommunikatörer.

Den nuvarande migrationen skapar långtgående risker för att det samhällskontrakt som hittills bundit samman Sverige ställs inför så allvarliga prövningar att grundvalarna rubbas.

I ett sådant läge krävs politiker som inte duckar för de svåra frågorna, utan i stället leder sina organisationer och sina partier utifrån relevanta kunskaper och faktiska möjligheter.

Just nu är hela den offentliga sektorns fokus på att lösa en akut flyktingsituation som riskerar att gå in i en permanent oförmåga. Möjligheten att hantera dessa utmaningar kan komma att påverka hela vårt demokratiska fundament.

LÄS MER: Nu krävs politiker som står upp för människovärdet.

Staffan Werme, fd kommunalråd och kso i Örebro, partistyrelseledamot i Folkpartiet