Jag utmanar starka krafter

När hon för några år sedan återvände till staden Besiri i Kurdistan ville hennes dotter att de skulle gå till affären där Nalin Pekgul som barn hade handlat godis tillsammans sin mormor. Men en manlig kusin förklarade snabbt att något sådant inte längre var möjligt. ”Här går inte kvinnor ut i centrum”, sade han.

Exakt samma utveckling ser Nalin Pekgul nu i Tensta, förorten i nordvästra Stockholm, där hon bott sedan hon kom till Sverige i början av 1980-talet. Här är inte den starka islamofobiska strömningen i samhället – tydligast illustrerad av Sverigedemokraternas frammarsch – det allvarligaste hotet mot tryggheten.

Hotet kommer i stället ur spänningen mellan sekulära och fundamentalistiska muslimer.

– När islamisterna flyttar fram sina positioner så ska inte kvinnor finnas i centrum. Hur ska jag kunna acceptera det?, säger Nalin Pekgul.

Nalin Pekgul är själv praktiserande muslim. Hon säger att profeten Muhammed skulle ha varit feminist och socialdemokrat om han hade levt i dag.

– Han var en reformator. Flickebarn mördades på hans tid, och han förbjöd det. I ett samhälle där kvinnor inte hade några rättigheter vågade han ta stegen framåt. Jag vill att muslimska ungdomar ska kunna vår historia. Och vår historia handlar inte om antisemitism och förtryck av kvinnor.

I somras kom hennes och maken Cheko Pekguls bok Jag är ju svensk. Där beskriver de en framväxande islamism i Sverige, där målet är att hänvisa muslimer till en parallell värld styrd av religiösa lagar, där människors – i synnerhet kvinnors – fri- och rättigheter kraftigt inskränks. De pekar ut en rad väletablerade organisationer som centrala för utvecklingen, bland annat Sveriges unga muslimer, studieförbundet Ibn Rushd och organisationen Islamiska förbundet.

I boken riktar de skarp kritik mot Mehmet Kaplan som sedan 2006 är miljöpartistisk riksdagsledamot och som har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och presstalesman för Islamiska förbundet. Efter valet i höstas avancerade han till posten som bostads- och stadsutvecklingsminister.

”Utnämningen av Mehmet Kaplan till minister är förvånande och förfärande. Så sent som i somras jämförde han jihadister som åker till Syrien med svenskar som kämpade i finska vinterkriget”, skrev Nalin Pekgul i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Industri för ett par veckor sedan.

– Hur kan man komma på en sådan bild? Det avslöjar ju allt! säger hon och syftar på liknelsen mellan att strida för Finland och att göra det för Isis.

Nalin Pekgul är inte den första som ifrågasätter Mehmet Kaplans relation till politisk extremism. Fler än hon reagerade när han hösten 2011 bjöd in den brittiska journalisten och aktivisten Yvonne Ridley, uppmärksammad för en lång rad antisemitiska uttalanden, till riksdagen.

Att hon släpptes in i det svenska parlamentet är en viktig symbolisk framgång för den islamistiska rörelsen, menar Pekgul. Att Kaplan efteråt bad om ursäkt och sade att han inte känt till Ridleys hållning spelade mindre roll; nyheten om hennes framträdande hade betydelse utanför Sveriges gränser medan ursäkten aldrig nådde dit.

Kritiken mot Nalin Pekguls utspel har varit hård. Representanter för bland annat Sveriges unga muslimer och Muslimska kvinnonätverket har i en artikel på SVT Debatt hävdat att hon sprider islamofobiskt tankegods.

Miljöpartiets ledning har avfärdat hennes ifrågasättande som svammel och trams. Och i en artikel på Dagens Samhälles debattsajt har hon av Muslimska mänskliga rättighetskommittén beskrivits som ”en marginaliserad socialdemokratisk politiker som har avslöjats med att ljuga så många gånger att hon inte har någon trovärdighet kvar att förlora” .

Mehmet Kaplan själv har svarat att han skräms av hur Nalin Pekguls resonemang gick ut på att ”ta ifrån muslimer deras mänsklighet”.

Vi träffas i en liten lånad lägenhet i Tensta. Hon går med på att bli fotograferad och, efter tvekan, i trappuppgången, men ingen annanstans, absolut inte utomhus. Har hon blivit hotad? Nej, det svarar hon inte på, men det är omöjligt att undgå att läget är pressat.

– Jag är medveten om att jag utmanar starka krafter. Men jag skulle inte kunna leva med att inte säga något när jag ser intoleransen och förtrycket breda ut sig. Jag är beredd att ta riskerna oavsett vad det innebär.

Nalin Pekgul återkommer flera gånger till sin farfar som var imam i Kurdistan och gjorde skandal i mitten av 1950-talet genom att låta sina döttrar gå i skolan.

– Till och med hans egen far tog avstånd från honom. Och kusinerna sa: ”Titta, där går djävulens barn!” Med den familjetraditionen har jag ett arv att förvalta. Jag står här nu, mer än 50 år senare, och tar samma fajt mot samma mörka krafter.

Samma dag som intervjun är en andra debattartikel publicerad i Dagens Industri. I texten bemöter hon framför allt två av dem som dragit ut till Mehmet Kaplans försvar: MP:s före detta språkrör Maria Wetterstrand och väns­terdebattören Per Wirtén, som båda avfärdat Pekguls kritik som en personlig vendetta. Hon konstaterar att hon lever i ett annat samhälle än de två kritikerna.

”I det Sverige jag känner står moralpoliserna utanför samlingslokaler och hindrar människor från att gå in när ungdomar försöker ordna fester med musik. När jag försöker berätta detta i Maria Wetterstrands och Per Wirténs Sverige möts jag av härskarteknikens hela arsenal.”

Nu säger hon att hon rycker på axlarna åt kritiker i media och politik, de gör henne ingenting. Det är i hennes omedelbara närhet i Tensta som hoten finns, något som ”den förstående vänster” som av missriktad hänsyn tar konservativa religiösa krafter i försvar, aldrig kommer att få syn på, hävdar hon.

– Det kommer fram människor och berättar hur deras barn har dragits in i extremistiska rörelser, människor som har känt sig ensamma och utelämnade. De litar på mig för att jag har tagit den här diskussionen.

Hon var 27 år gammal när hon 1994 valdes in i riksdagen som parlamentets första muslim. Senare var hon en av ytterst få socialdemokrater som hade modet att öppet kritisera Göran Perssons sätt att leda partiet. Nu säger hon att hon förvisso har många åsikter om honom, men att han åtminstone höll en rak och tydlig linje i förhållande till de islamistiska grupperna.

– Varken han eller Mona Sahlin ville ha något med dem att göra.

Och nu ingår Mehmet Kaplan i en S-ledd regering – men nej, hon delar inte med sig av några åsikter om vad detta säger om hälsotillståndet i socialdemokratin.

Hon säger inte heller något om att regeringen har slopat posten som integrationsminister.

– Vet du, när jag lämnade politiken bestämde jag mig för att inte lägga mig i de dagsaktuella frågorna. Det här med islamismen är min hjärtefråga. Det andra får du fråga andra, jag tänker inte bli någon proffstyckare.

Men att ifrågasätta Mehmet Kaplan är samtidigt en attack mot Stefan Löfvens omdöme som regeringsbildare. Är inte det att lägga sig i dagspolitiken?

– Jag önskar verkligen att jag aldrig hade behövt göra det här. Men eftersom jag är hundra på att denna regering inte har fattat vad han är för person och vilka åsikter han står för, så känner jag en skyldighet gentemot de människor som faktiskt känner oro. Om en sådan person sitter i regeringen, vad händer då med oss?

Ett av de etablerade politiska partiernas misstag har varit att se organisationer som Islamiska förbundet och Sveriges unga muslimer som representanter för en hel trosriktning. Trenden hänger ihop med attentaten 11 september 2001 – därefter blev det viktigt för politiska ledare att föra positiv dialog med de muslimska grupper som annars ansågs löpa risk för stigmatisering och misstänkliggörande. Och eftersom de islamistiska krafterna med politiska ambitioner var bäst organiserade gavs de av samhället rollen som trosriktningens representanter.

– Vi som är troende men inte har känt behov av att organisera oss har gjort ett stort misstag, konstaterar Nalin Pekgul.

Vem är mest representativ för muslimer i Sverige; hon själv eller Mehmet Kaplan? (Svaret kommer utan någon som helst tvekan.)

– Jag skulle säga att 70 procent av alla muslimer i Sverige delar min uppfattning; man har sin tro, man försvarar sin religion och lever efter den, man firar ramadan och man betalar zakat (allmosa). Men man vill inte blanda ihop det med politik.

När hon och dottern avråddes från att visa sig i stadens centrum i Kurdistan för några år sedan samlade hon ihop så många släktingar och vänner som möjligt. Trotsigt och demonstrativt vandrade de sedan gatan i hela dess längd.

Initiativet blev första steget mot förändring.

– I dag vågar mina kusiner gå där i centrum, säger hon.

Kanske är boken och hennes debattartiklar symboliska motsvarigheter till promenaden. Nalin Pekgul tror det.

– Om några år får jag upprättelse.

Thord Eriksson