”Inhuman flyktingpolitik berövar oss en möjlighet”

SVT-programmet Resten av Sverige har gett reaktioner; indignation över den mörka bild som ges av landsbygden, frustration över politikens tillkortakommande och insikten att något måste göras innan det snart är för sent. Själv tillhör jag den senare gruppen.

Jag har på nära håll upplevt hur små kommuner drabbas av befolkningsminskning och hur kommunledningarna kämpar för att hantera konsekvenserna. Det blir svårt att hitta personal till viktiga uppgifter. Butikerna på orten får minskad omsättning och måste kanske lägga ned. Det blir färre elever och skolor stängs. Det här är en problembild som finns i många kommuner utanför tillväxtregionerna.

Där finns en allt äldre befolkning som inte kommer att skaffa fler barn. De ungdomar som växer upp väljer att flytta till tillväxtorter och är ofta svåra att locka tillbaka.

Den inflyttning som resten av Sverige behöver kommer knappast på annat sätt än genom invandring. Tyvärr är den möjligheten nu borta i och med att Sverige stängt gränserna. Var det a nödvändigt?  Var vår välfärd verkligen i fara? Eller stängde vi ute människor som vi skulle ha behövt i framtiden?

För mig förefaller det som att delar av vårt samhälle drabbades av panik. Visst, det var en historiskt stor flyktingström, men vi borde ha kunnat hantera situationen bättre - och gjorde det faktiskt på vissa håll. I många kommuner i norra Sverige fanns beredskap.

Vi förberedde akutboenden och tecknade avtal med Migrationsverket om tillfälligt boende, men anstormningen kom aldrig. Flyktingarna blev till stor del fast i södra Sverige. Där spred sig paniken. Så kom det sig att gränsen stängdes och i norra Sverige var vi många som inget förstod. Vi berövades en möjlighet till befolkningsökning.

Nu stängs boende efter boende för flyktingar. De flyttas hit och dit som brickor i en inhuman flyktingpolitik. Samtidigt ökar flyktingströmmarna från krigshärdar och flyktinglägren växer i Libanon och inne i Syrien.

”Resten av Sverige” befinner sig i ett moment 22. Avsaknad av kompetens för etableringar och avsaknad av jobb att flytta till. Men inom tio år ska 30 000 arbetsställen i Norrbotten ersättas med nya arbetstagare. Vi har inte de människorna på plats i dag. För att täcka efterfrågan behöver länet 8 000 fler invånare.

Jag skulle vilja se en ny statlig politik för regional tillväxt i samklang med en human migrationspolitik. Den bör innehålla långsiktiga utlokaliseringar som förbereds med uppbyggnad av kompetens på strategiska platser. Kombinera det med ytterligare resurser för att stimulera språkkunskaper, validera erfarenheter och förmånliga villkor för bostadsproduktion, utbildning, investeringar och rekryteringar.

Jag kan höra expertisen sucka över kostnader och allehanda problem. Må vara. Jag har varit med förr och inbillar mig inte att det sker vare sig enkelt eller gratis – men som i all annan politik måste kostnaden ställas i relation mot vad vi vill åstadkomma.

Vill vi att ”resten av landet” utanför tillväxtorterna sakta ska åldras och avfolkas? Eller vill vi ta den här chansen till en andra nybyggarvåg? Vill vi ta emot människor som flyr från kriget med att ge dem en plats i ett samhälle som behöver dem och deras insatser?

Vill vi ge dem förutsättningar att bygga en ny framtid för sig själva, samtidigt som vi i gengäld begär deras hjälp att bygga vårt samhälles framtid? I så fall behöver vi politiska reformer. Det är bara bristande humanism, fantasi och kreativitet som kan hindra oss.

Inge Andersson, kommunstyrelsens ordförande (S) Boden