Hyran på 60 000 – en ”råttan i pizzan”

Om ministrarna eller deras medarbetare hade valt att kontrollera storyn så hade de snabbt kunnat konstatera att den inte var sann. Rimligen borde en varningsklocka ha ringt hos någon av tjänstemännen i statsrådens närhet. Någon politisk sakkunnig borde känt till hur boenden upphandlas. Någon pressekreterare hade kunde ha googla och upptäckt att det finns noggranna regler för vilken vård som ska tillhandahållas för ensamkommande barn som bor i utslussningslägenheter. Men inte. I stället sade landets statsminister så här i DN i söndags:

– Budskapet är: Tänk efter. Vi ska göra detta tillsammans i Sverige. Är det då det bästa att ta ut 60 000 kronor i hyra för en lägenhet. Tänk efter.

Varifrån kommer då uppgiften om lägenhetshyran på 60 000 kronor? Fakta i målet är att i den så kallade ”lägenhetshyran” för ensamkommande barn ingår mat, kläder, fritidsutgifter, utbildad personal som kan trösta och stötta och som är tillgänglig dygnet runt, vuxenstöd som hjälper till med kontakter, aktiviteter, transporter, utbildning och att hitta praktikplats.

För det handlar förstås inte om någon ”lägenhetshyra” utan ett utslussningsboende där unga ensamkommande barn mellan 18 och 21 år tränas att klara ett eget boende och får hjälp ut i samhället. Den totala kostnaden för en plats i en utslussningslägenhet kan vara från 1 200 kronor till 1 800 kronor per dygn, beroende på stödbehov. Vilket i och för sig kan låta som mycket pengar. Men då ska man komma ihåg att en vanlig plats inom äldreomsorgen kan kosta över 2 000 kronor per dygn.

Det tråkiga är att detta inte är någon engångsföreteelse. Under senare år finns det ett mönster av osakliga angrepp på företag inom välfärdssektorn från framförallt rödgröna politiker. Det har blivit både legitimt och populärt att ta politiska poäng på rent osanna påståenden om ”riskkapitalister som stjäl gemensamma skattemedel från välfärden till skatteparadis”. Även en del allianspolitiker har lagt sig på denna låga debattnivå.

Föreställ er en kommunala verksamhet som behöver 2 miljoner för att utföra viss vård till viss kvalitet, och ett privat företag som kan utföra uppgiften till samma eller högre kvalitet för 1,8 miljoner kronor. Det privata företaget har en vinstmarginal på 5 procent, vilket innebär att 90 000 kronor blir till vinst i företaget. Är det då korrekt att påstå att företaget ”skor sig på vår gemensamma välfärd” och att ”skattemedel stjäls av välfärdsprofitörer”? Sanningen är ju snarare att vi fått 200 000 kronor över av våra skattemedel till mer gemensam välfärd.

Det finns inget egenvärde i att välfärd bedrivs av företag. Legitimiteten bygger på att företagen ska leverera ökad effektivitet, det vill säga bättre kvalitet till lägre kostnad. Kan man dessutom genom större valfrihet leverera ökad kund-/brukar-/patientnöjdhet, så är det ett viktigt mervärde.

Utmaningen för våra politiker är att hitta, formulera och styra systemen som säkerställer att företag bidrar till en bättre gemensam välfärd med högre kvalitet och lägre kostnad. Dessutom ska systemen sortera bort eventuella enstaka lycksökare.

Det är om dessa frågor som debatten borde föras.

Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef Almega