Hur undviker vi kollaps i välfärdsstatens kärna?

Migrationsverkets generaldirektör sade häromdagen att vi måste ha en plan för 180 000 asylsökande i år.

180 000 personer är fler människor än det bor i hela Uppsala stad. Om Uppsala av något skäl hade behövt evakueras och alla dess invånare behövt omlokaliseras skulle hela samhällets katastrofberedskap initieras för att hantera situationen. Vi skulle se statsministern i tv varenda kväll och vi skulle se ansvariga ministrar presentera handlingsplaner dagarna i ända. Liksom vi skulle se partiledaröverläggningar, bekymrade partiledare i debatt på debatt, en samlad opposition och möjligen också blocköverskridande förhandlingar och beslut.

Men vad händer i Sverige 2015? Ingenting.

Mest tydligt är det när det gäller bostäderna. Boverket talade för inte så länge sedan om att bostadsbristen är stor och att 500 000 nya bostäder måste byggas framöver. Det var före den senaste tidens kraftiga uppgång i antalet asylsökande.

Migrationsverket konstaterade häromdagen att de planlägger för byggnation av modulhus som skulle kunna ta upp till 75 000 personer. Det låter ju proaktivt, men det får konsekvenser. För det första betyder det att Migrationsverket omvandlas till en av Sveriges större bostadsbyggare, fastighetsförvaltare och hyresvärd. Det vill säga om man lyckas.

Migrationsverket lyder också under Plan- och Bygglagen, PBL, som alla andra som vill bygga i Sverige. Så ska planen kunna sättas i verket måste verket först hitta marken, därefter gå igenom samma kommunala planprocess som alla andra och därefter investera ytterligare i anslutningar som bland annat vatten och avlopp, vägar, elektricitet och internet med mera.

Planprocesserna kan, även om det bara handlar om temporära bygglov, ta ett halvår eller mer. Anslutningarna kan ta ytterligare bra många månader att få på plats. Under tiden ska modulerna köpas, hyras eller nyproduceras och marken beredas.

Min bedömning är att i den bästa av världar kommer ett beslut i dag om att gå på Migrationsverkets förslag inte leda till några färdiga bostäder, inom dagens regler, inom åtminstone två år. Och med dagens beredskap kan så många som 360 000 personer kommit under den tiden. Med den takt som asylsökande anländer just nu kommer dessa 75 000 platser att räcka i drygt fem veckor.

Och var ska de som sedan får asyl bo? Redan i våras var det 14 000 personer som fått asyl som inte hade någonstans att ta vägen och därför bodde kvar i anläggningsboenden för nyanlända.

Varför är det ingen som kräver migrations- och bostadsministrarna på besked hur denna ekvation ska lösas? Varför kräver ingen en snabblag som förbikopplar PBL-bestämmelserna för att möjliggöra snabbare hantering? Varför diskuterar ingen hur vi ska undvika systemkollaps i välfärdsstatens kärna?

Den 22 oktober kommer Migrationsverkets uppdaterade prognos avseende de volymer som man tror kommer söka asyl framöver. Förra prognosen, från juli, talade om 80 000 personer. Den nya kan mycket väl bli dubbelt så omfattande eller mer.

Så att öppna våra hjärtan, och plånböcker, i all ära men nu är det dags för lite seriösa svar. Och ett och annat tufft, oönskat och jobbigt beslut. Att sluta en ny migrationsöverenskommelse som tar hänsyn till utvecklingen sedan 2011 skulle till exempel vara välkommet.

De som betalar priset för det uteblivna ledarskapet är de som sökt sig hit av olika skäl. Och de som förlorar på inaktiviteten mest är de partier som kallat sig, eller gjort anspråk på, att vara statsbärande. De enda som tjänar på det är Sverigedemokraterna - och de som producerar moduler, sängar och annat som nu är eller kommer att bli bristvaror. Oanständigt är bara förnamnet. Gör något, och gör det nu!

Fotnot: Texten är tidigare publicerad på Sven Otto Littorins facebooksida.

Sven Otto Littorin, företagare,partisekreterare (M) 2002-2006, arbetsmarknadsminister 2006-2010