”Hedersvåldet för allvarligt för partipolitiskt käbbel”

En ung flicka hittades för något år sedan mördad och nergrävd i ett skogsparti i en Stockholmsförort. Hon hade varit försvunnen från sitt boende i nästan en månad, men ingen hade ringt polisen för att anmäla henne försvunnen. Visst låter det uppseendeväckande? Men om man avslöjar att flickan var afghansk flykting och boendet var ett asylboende så låter det plötsligt mer begripligt.

En kvinna misshandlas av sin man. Hon söker och får skydd. Mannen hamnar i fängelse. Sedan placeras mannen på samma ort som kvinnan, av staten. Detta är ytterligare ett exempel på statens totala inkompetens att ta sig an frågor om hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor kan fly till Sverige, men det betyder, bevisligen, inte att Sverige kan skydda dem. 

Nu finns siffrorna svart på vitt. Drygt 10 procent av alla mord under 2016 kunde relateras till hedersmotiv, rapporterade Sveriges Radio nyligen. Det är ingen förvånande siffra, men ytterst allvarlig. 

I debatten har det länge skett en ivrig pajkastning mellan borgerliga debattörer och debattörer på vänsterkanten om hos vem skulden för dessa grundläggande systemfel ligger. Ingen tycks komma ihåg att de antingen styrt eller faktiskt styr det här landet. 

Parallellt med debatten om hedersrelaterat våld och förtryck pågår en annan debatt. Den om bidrag till trossamfund och andra som predikar en radikal tolkning av religion och kultur. I den debatten tycks alla slående eniga om att Sverige ska avstå från att ge skattemedel till dessa organisationer. Myndigheten MUCF har fått utstå stark och berättigad kritik. 

Debatterna är separata men har också starka beröringspunkter. Den främsta av dem är nog att ingen riktigt vill ta på sig ansvaret. Varken ansvaret för att skattepengar läcker till organisationer och trossamfund som reproducerar hederskultur eller ansvaret för att hedersrelaterade brott inte klaras upp. 

Vi har kommit en bit på vägen här i Sverige. Vi har sett problemet, vi har börjat prata om det. Men det saknas en reell politik för att komma till rätta med det.

Det hela vore enkelt om den politiska viljan fanns. Viljan att vinna politiska poänger finns definitivt. Bra förslag finns också i de flesta partier. Vad som behövs är en haverikommission. Hur har Sverige kunnat misslyckas så fatalt med att skydda medborgare och asylsökande från en så specifik typ av våld? Efter haverikommissionen är det dags att agera politiskt för att komma till bukt med problemet.

När det gäller människoliv, i detta fall speciellt unga kvinnors liv, är frågorna för viktiga för att omges av politiskt käbbel. Vad som behövs är bred politisk enighet. Vissa saker är lättare att samlas kring än andra. Exempelvis att inga skattepengar ska gå till trossamfund och organisationer som reproducerar hederskultur.

Svårare är att komma överens om straff för hedersbrott. Att en separat lagstiftning måste till är uppenbart, alla partier i riksdagen bör kunna enas om det. Det behövs också en omfattande statlig kartläggning av vilka och hur många som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.

Vi måste komma ihåg att hedersbrott inte bara är mord utan även att inte få delta i all skolundervisning eller att inte få umgås med folk av det motsatta könet. Polisen måste också få resurser och utbildning för att utreda och identifiera kollektivt sanktionerat våld. Religiösa skolor, gymnasier och förskolor måste förbjudas.

Jonas Lundgren, sekulär-feministisk debattör, politisk sekreterare Vänsterpartiet Huddinge