”Flyktingarna behöver inte ministrarnas medömkan”

Länge dog människor på väg till Europa utan att någon pratade om dem, åtminstone inte vi i norr. Innan man började föra statistik var det tyst om alla småbåtar från i synnerhet Väst- och Nordafrika som förliste på väg till Kanarieöarna eller Sydeuropa. Men nu är båtarna större och många fler dör samtidigt.

I år är risken stor att rekord slås i antal omkomna och frågan är på allas läppar. Vi ser också i dag en annan struktur med alltmer skrupellösa människosmugglare som utsätter människor för ett oerhört lidande. Det är också än svårare att få en fristad i Europa för den som flyr krig, förtryck, fattigdom, klimatpåverkan eller som söker sig ett bättre liv och ett arbete.

Snart kommer nästa båt att kapsejsa. Vi kan vara säkra på att de över 1 000 människor som har drunknat i Medelhavet bara den senaste veckan kommer att följas av många fler. Bara i april har cirka 100 personer per dag omkommit, vilket är detsamma som antal döda i ebola när det var som värst i september 2014, enligt Hans Rosling, professor i internationell hälsa. Men är vår reaktion lika snabb i det här fallet?

Vi vet redan att risken för att dö på havet inte hindrar människor från att försöka sig på den livsfarliga seglatsen mot Europas stränder. Människor kommer att fortsatta att ta sig hit så länge krig, konflikt och förtryck förekommer i länder som Syrien, Eritrea, Somalia och Sydsudan, eller andra orsaker som fattigdom och sociala orättvisor runtom i världen. I EU bor en liten del av världens befolkning men vi kontrollerar en väldigt stor del av världens resurser.

Nyligen valdes det italienska räddningsprogrammet Mare Nostrum bort – som räddade över 140 000 liv mellan hösten 2013 och 2014 – och ersattes av den betydligt mindre operationen Triton, vars syfte är att stärka EU:s skydd mot migranter. Det vill säga öka gränsskyddet.

Det enda alla är eniga om är att någon annan borde ta mer ansvar. Sverige och Tyskland pekar på att andra EU-länder bör ta emot fler asylsökande. Grekland och Italien pekar på att det är till dem som de flyktingbåtarna anländer. Syriens och Iraks grannländer som hyser miljoner flyktingar ber om mer stöd av EU. Bara i Libanon är minst var fjärde invånare i dag flykting från Syrien. Det är tufft för ett land som dessutom har egna interna problem att hantera.

Hittills har Europas regeringschefer misslyckats med att enas om en fungerande politik för migration. De kallar varje flyktingkatastrof en tragedi. Men flyktingarna behöver inte statsministrarnas medömkan; de har behov av att EU engagerar sig i grundorsakerna till deras flykt vare sig det handlar om krig eller fattigdom. De behöver lagliga och säkra vägar till Europa för att söka asyl, och livsräddande insatser för dem som trots allt hamnar i sjönöd.

Vår väntan med att förändra EU:s migrationspolitik sker på bekostnad av fler människoliv. EU-kommissionär Dimitris Avramopoulos säger att han snart kommer att presentera förslag för att förändra EU:s migrationspolitik.

För oss gröna i Europa är några viktiga frågor följande:

• Vi måste skapa lagliga vägar in i EU. Så länge vi inte skapar möjligheter för människor att ta sig på laglig väg till Europa göder vi människosmugglarna och skickar ännu fler i döden.

• Vi måste reformera Dublinförordningen som tvingar flyktingar att söka asyl i det första EU-landet de kommer till. Dublinförordningen har havererat på grund av det stora trycket på ett fåtal länder, och måste anpassas till verkligheten och med större fokus på att beakta flyktingens eget val.

• Vi måste prioritera livräddning framför gränsskydd och vi måste öppna för möjligheten att komma lagligt till Europa för att arbeta.

• Vi måste arbeta mer långsiktigt och preventivt vad gäller både fattigdomsbekämpning och konfliktlösning i omvärlden. De allra flesta människor som kommer till Europa gör det för att de inte har några alternativ, inte för att de vill.

Vi höll en tyst minut i Europaparlamentet förra veckan, dagen efter att 400 människor drunknat. Jag är rädd att det kommer att bli många tysta minuter framöver. För varje dag som går utan att alla EU:s beslutsfattare arbetar för att få stopp på döden i Medelhavet kommer de tysta minuterna att fyllas av alltmer skam. I stället för tysta minuter behöver vi tala högt om det som sker och inte minst leverera lösningar – inte bara prata om dem.

Bodil Ceballos, EU-parlamentariker (MP) och ledamot i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter som är det utskott i Europaparlamentet som arbetar med migrationspolitiken