Feministisk stadsplanering är mer än en politisk vision

Att kalla sig feminist är en sak, att leva som feminist är svårare – men viktigt. Det är snart tre år sedan som vi, några boende, allmännyttan och politiker, träffades på alla hjärtans dag. Vi hade då hopp om att äntligen bygga en stad där även kvinnor kunde känna sig trygga och delaktiga på riktigt.

När Husby Centrum skulle byggas om och den politiska majoriteten i Stockholms stad stoltserade med sin feminism ville vi vara med och bidra till att förverkliga dessa idéer och visioner. Feministisk stadsplanering bör ses som ett verktyg för att analysera varför undersökning efter undersökning visar att kvinnor inte vill vistas i det offentliga rummet. Feminism i detta sammanhang innebär, till skillnad från jämställdhet, att man erkänner att den rådande samhällsordningen specifikt missgynnar kvinnor.

Jag vet att mycket är vunnet redan genom att projektet är i gång, men vi som initierade projektet hade ännu högre förväntningar. Att människor ska vara trygga där de bor är givet och inte särskilt innovativt. Vi ville mer, vi ville bygga en stadsdel som kunde bli en förebild för hela världen. Där vi genom stadsplanering kunde visa ägandeskap över de utmaningar som fanns i området. Att vi kunde visa att segregationen inte bryts genom en politisk sakfråga, utan det arbete som är en del av allt vi gör.

Glappet mellan samhällsplanerare och medborgare är stort och det är ännu större i socioekonomiskt svaga områden. För att bygga en stad för alla, måste vi därför göra mer. Det krävs ett team av forskare, arkitekter, politiker och medborgare, som kan lära av varandra och som arbetar tillsammans. Ett team, där varje pusselbit är lika viktig och utgör ett viktigt steg i att bygga hållbara städer.

Så blev det inte den här gången. Trots goda intentioner har vi landat i en politisk vision om feministisk stadsplanering i stället för att förflytta makten till och lyssna in de röster som sitter på perspektiv som saknas i dag.

För att detta projekt ska lyckas krävs det att man har förmåga att läsa mellan raderna. Om kvinnorna säger att de vill ha körkort och bil så vill jag veta varför? Är det verkligen körkort och bilpool som vi ska ordna eller är det så att kvinnor inte känner sig trygga i kollektivtrafiken, är det i stället den som ska förbättras?

Forskning visar att det är kvinnor och barn som vantrivs mest i den offentliga miljön i sin nuvarande form. Uppsökande verksamhet bör därför ha särskilt fokus på just kvinnor och barn – för när de är trygga blir hela samhället det.

Renoveringar av detta slag och av den storlek som behövs i våra förorter är långa utdragna processer som också stänger ner stora delar av stadsdelens service under byggnationerna. Genom att involvera medborgare på riktigt för att lösa problemen kan man även förebygga den frustration som uppstår när många människor och barn får leva på en byggarbetsplats eller att barn kan få se drogförsäljning på väg hem från förskolan. Det krävs helt enkelt mer i en förort än i andra stadsdelar. Därför är det också viktigt att varje process är lokal och flexibel.

Vårt Husbyinitiativ har potential att inspirera världen. Det är ett initiativ från medborgare och boende som visar att många här faktiskt vill ta ansvar för sitt bostadsområde. Det är inte och får inte bara bli en politisk symbolhandling som i realiteten inte gav någonting.

Banar Sabet, mångfaldstrateg, C-politiker Rinkeby-Kista