Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Integration & segregation

Ett gott hjärta räcker inte - flyktingar kostar

Migrationsverket flaggar för att myndigheten behöver 48 miljarder de kommande fyra åren för att klara flyktingmottagandet. Att då hävda att det räcker med ett gott hjärta och en vilja att hjälpa är att göra det väl lätt för sig.

Publicerad: 18 augusti 2014, 13:08

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FlyktingmottagandeFlyktingpolitik

REPLIK. Den senaste veckan har migration och flyktingmottagande snabbt seglat upp på den politiska arenan. Precis som Rola Brentlin konstaterade i Dagens Samhälle den 15 augusti har en stor del av debatten handlat om kostnader och hur ett rekordstort mottagande ska finansieras. Tvärtemot vad hon skriver är det också ett fullständigt nödvändigt fokus.

Jag delar förvisso Brentlins syn på invandring som betydligt mer än en fråga om plus och minus i statskassan. Jag brukar tala om två slags migration - baserat på drivkrafterna bakom. Positiv migration är sådan som sker till följd av migranternas nyfikenhet, upptäckarlust och vilja att se sig om i världen. Negativ migration är sådan som sker på grund av viljan att lämna dåliga omständigheter - krig, katastrofer, obefintlig välfärd och så vidare. Bakom sig lämnar migranten den plats där hon växt upp, där hon har sin familj och sina vänner. Det är något som görs inte av egentlig vilja att migrera, utan som ett val mellan två dåliga alternativ.

Brentlin väljer att i sin artikel se de extremt höga siffrorna i Migrationsverkets prognos som något positivt. Och ja, det är positivt att människor lyckas fly undan de tragedier som utspelar sig runt om i världen. Ännu bättre vore förstås om fler kunde nå säkerhet och få hjälp att överleva. Flyktingmottagande här når nämligen bara ett fåtal, vilket Brentlin givetvis är medveten om. De allra flesta flyktingar lämnar aldrig närområdet, och vill vi verkligen rädda människoliv är det där vi bör fokusera våra insatser. Stöd till inrättandet av säkra flyktingläger, stöd till fredsskapande och -bevarande insatser, stöd till uppbyggandet av länder som drabbats av krig, svält och naturkatastrofer. Satsningar på tillgång till rent vatten, sanitet, mat och andra basala behov för att överleva.

I teorin kan man givetvis förespråka politiska insatser globalt parallellt med öppna gränser. Men eftersom resurserna är begränsade skulle detta kräva att den som tar sig in i vårt land får vara sin egen lyckas smed och ansvara för sin egen välfärd. Om staten inte behöver bekosta något för migranter behöver inte hjälp på plats prioriteras bort. Men detta skulle innebära en av två, för mig lika otänkbara, saker. Antingen skulle samma villkor gälla för alla och tanken om välfärdsstaten helt skippas, eller så skulle vi tvingas reservera välfärdsstaten för medborgare, vilket skulle skapa såväl en enorm byråkratisk påfrestning som ett oerhört splittrat samhälle.

Allt detta leder oss tillbaka till de offentliga finanserna, och den diskussion som nu lyfts. Migrationsverket har konstaterat ett behov av ytterligare 48 miljarder de kommande fyra åren, och det bara för själva asylprocessen som berör hantering av ärende, mat, boende etcetera. Vid bifallen asylansökan tillkommer ytterligare kostnader. Arbetsförmedlingen har även de aviserat ett behov av ytterligare resurser för att kunna slutföra sitt uppdrag. Flyktingmottagandet kommer oundvikligen att belasta statsbudgeten och antingen nedskärningar eller skattehöjningar behövs. När Brentlin, likt Reinfeldt i sitt sommartal, hävdar att allt som behövs är ett gott hjärta och vilja att hjälpa gör hon det alltför lätt för sig.

Vissa saker är ovärderliga. Det är omöjligt att sätta ett värde på ett människoliv. Det känns med rätta makabert att räkna kronor och ören när det som gömmer sig bakom siffrorna är människoöden. Men tyvärr är detta vad politik handlar om: att fördela gemensamma resurser. Skattemedel som i grund och botten är befolkningens pengar. I en sådan situation måste varje krona utvärderas. Var gör den mest nytta? Hur hjälper vi flest, bäst, på riktigt?

Paula Bieler, riksdagskandidat (SD)

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev