Dags att sy ihop Sverige till ett sammanhållet land

Rinkeby, Akalla, Husby, Botkyrka, Seved, Biskopsgården, Angered och Hjällbo. Ibland är det nästan lätt att få intrycket att dessa områden inte finns på riktigt. Att det bara är påhittade skildringsområden i en fantasyroman som Sagan om ringen eller Narnia. Men den krassa verkligheten är att det inte är så. Till skillnad från Mordor så lever faktiskt människor av kött och blod i det som numera kallas för våra utanförskapsområden. Det är människor som varje dag missgynnas av samhällets strukturer och som allt som oftast inte känner sig delaktiga i det som en gång var välfärdssamhället Sverige.

Dödsskjutningar, knarkhandel, bilbränder, stenkastning. Ja, allt det där är nästintill vardagsmat för många som bor i våra storstäders förorter. I decennier har invånarna blivit övergivna av det politiska etablissemanget. Den politiska eliten har stått och tittat på. Men när två bröder förra veckan sköts till döds i Stockholmsförorten Rinkeby så var det inte en filmatiserad roman vi såg. Det var verkligheten. Det var två riktiga liv som släcktes.

Vi politiker har struntat i utanförskapets Sverige och nu har vi med mindre än två år kvar till nästa val inför ett avgörande val. Ska vi fortsätta stå handfallna och titta på? Eller ska vi faktiskt resa oss upp och börja göra någonting? För oss är valet enkelt: när det handlar om människor av kött och blod som far illa så kan vi inte bara stå och titta på.

Det är dags för förändring - och en rejäl sådan. Här kommer tre konkreta områden som vi måste börja titta på:

1) Tillitsfrågan: Många av förortens medborgare känner i dag bristande tillit till det övriga samhället. Myndighetsförakt är nära till normen. En trolig förklaring är att man inte identifierar sig med samhällets institutioner eftersom de är byggda på en enfald som man inte har någon anknytning till. Sällan speglar myndighetssverige på ett representativt sätt de som bor i förorten. Polis, socialtjänst, skolpersonal är i hög utsträckning vit medelklass som har svårt att sätta sig in i förortsmedborgarnas perspektiv. Detta skapar klyftor och svag tilltro. Genom att verka för en bättre mångfald inom de offentliga sektorer som verkar i utanförskapsområden kan vi bygga broar mellan samhället och invånarna. Det är nog mindre sannolikt att man begår brott om man riskerar att bli gripen av sin kusin som en polis någon gång yttrade.

2) En jämställd ytterstad: Det är dags att ta tag i den enorma machokultur som existerar i dessa områden. Gator och torg domineras i alldeles för hög utsträckning av män och många kvinnor känner sig otrygga. Dessutom vittnar en rad hbtq-personer om att de blir utsatta för glåpord och handgemäng när de rör sig i vissa ytor. Det är dags att forma en feministisk förort där alla oavsett kön och sexuell läggning ska känna sig trygga. En tydlig plan för en jämställd ytterstad behövs och där bör det ingå fortbildning om hedersförtryck till personer som arbetar inom relevanta välfärdsverksamheter.

3) Balans i frågan kring välfärd eller hårda tag: I svensk politik finns i dag en skiljelinje i frågan om huruvida man ska satsa mest på en starkare välfärd eller om man ska satsa mest på hårda tag mot den organiserade brottsligheten. Det är dags att inse att vi måste göra både och för att det ska bli ändring.

Enbart välfärdssatsningar kommer inte att lyfta alla ungdomar som är fast i de maffialiknande strukturer som råder. Därför behöver vi öka polisens resurser, så att de effektivt kan lagföra de som begår brott. Sedan ska domstolsväsendet genom sina domar tydligt signalera att det inte är kriminella som styr gatorna.

Samtidigt behövs också riktade reformer för att stärka upp förortens välfärd. Vi behöver stimulera näringslivet till att öppna upp ytterstadens arbetsmarknad, skolan måste nå en bättre kvalité både gällande undervisning och skolmiljö och socialtjänsten ska tillsammans med andra institutioner bli bättre på att fånga upp de som har en sluttande livskurva. Annars kommer ingen strukturell förändring ske.

Allt detta ovan kan låta som klyschor som är svåra att omvandla till verklighet. Men så är det inte. Redan i dag finns massvis av mikroinitiativ till detta som gett lyckade resultat. Däremot behöver samhället kraftsamla sig för att de destruktiva strukturerna inte ska ta fäste ändå. Små initiativ som medborgarna själva initierat måste bli till stora samhällsreformer i samma riktning. Ensam är inte stark som ordspråket säger. Vi behöver lösa problemen tillsammans. Men då krävs att alla tar sitt eget ansvar. Alla vi politiker behöver gå ur våra kostymer och istället börja sy en gemensam. Det är dags att sy ihop Sverige till ett sammanhållet land.

Tiemon Okojevoh, styrelseledamot Grön Ungdom, Stockholmsregionen

Manuel Cortez Azero, språkrör Grön Ungdom, Stockholmsregionen