”Att vara hazar räcker för att dödas i Afghanistan”

REPLIK ”Mer kunskap krävs om ensamkommande unga” skriver Hamid Zafar, rektor vid Sjumilaskolan i Göteborg, i en märklig artikel i Dagens Samhälle. Han anser att politiker och chefer i offentlig sektor har för låga kunskaper om de ensamkommande från Afghanistan. Detta försöker han råda bot på genom att sprida grova generaliseringar och direkta osanningar. Syftet är såvitt jag kan se inget annat än att misstänkliggöra de ensamkommande i svenskarnas ögon.

Artikeln är försåtligt skriven för Zafar använder omväxlande benämningen afghanska ensamkommande och hazarer. Eftersom den övervägande delen av de ensamkommande från Afghanistan tillhör hazarfolket tjänar hans svepande generaliseringar till att misstänkliggöra just hazarungdomarna.

Det finns flera underligheter i artikeln, men jag vill koncentrera mig på den del där Zafar sågar hazarernas asylskäl, som handlar om diskriminering och förtryck i det afghanska samhället. Han avfärdar den långa historien av folkmord, slaveri, förtryck och diskriminering med några korta rader om att hazarerna de senaste femton åren fått en bättre representation i afghansk inrikespolitik och att diskrimineringen har avskaffats.

Det är känt, och här behövs inga källhänvisningar, att hazarer under lång tid behandlats som andra rangens medborgare.  Det började med kung Abdur Rahmans förföljelser i slutet av 1800-talet som fick till följd att runt två tredjedelar av hazarbefolkningen dödades eller drevs i landsflykt. Sedan dess har hazarerna haft växlande öden, men det grundläggande förtrycket och diskrimineringen har alltid funnits och lever vidare i dag.

Zafar nämner inte med ett enda ord det urskillningslösa våldet som de senaste åren drabbat hazarerna. Otaliga gånger har bussar stoppats på vägarna, alla hazarer ombord har plockats ut och skjutits direkt! Andra har kidnappats och dödats. Mest känt är kanske fallet 2015 då sju hazarer halshöggs, däribland den 9-åriga flickan Tabasum, efter att ha kidnappats och hållits fängslade. Detta ledde till omfattande demonstrationer i Kabul, där hazarerna krävde regeringens skydd mot sådana övergrepp.

När moskéer attackeras gäller det oftast shiamuslimska moskéer. Flertalet hazarer är shiamuslimer till skillnad från majoriteten i Afghanistan som är sunni. För en religiös sunnimuslim är shiamuslimer otrogna och kan följaktligen dödas.

”Att vara hazar är inget brott”, står det på banderoller världen över, när hazarer försöker uppmärksamma omvärlden på det som sker. Men enbart det faktum att man är född hazar är tillräckligt för att godtyckligt dödas i Afghanistan i dag. Det drabbar naturligtvis inte alla hazarer, men enbart risken att råka illa ut är en tillräcklig anledning att lämna landet.

Dessa övergrepp på hazarer refereras inte i svenska media. Följaktligen är svenska politiker och beslutsfattare okunniga om hazarernas situation, om de inte ansträngt sig extra att ta reda på fakta. För fakta finns och är inte svåråtkomlig för den som vill veta sanningen.

Är det någon som tror att diskrimineringen av ett folk, som förföljts i årtionden, bara försvinner för att hazarerna fått några fler representanter på nationell nivå? Försvann diskrimineringen av afroamerikaner i USA bara för att Barack Obama blev president? Fördomar är seglivade och ännu högst levande i Afghanistan.

Sant är att utbildningsmöjligheterna för hazarungdomar har förbättras och att många nu studerar på universitetsnivå. Hazarerna har genom egna uppoffringar och stöd från landsmän i förskingringen satsat på skolor och lärare till sina barn. Den satsningen har givit resultat.

Det är alltså inte så att spänningarna mellan folkgrupperna i Afghanistan har minskat. Tvärtom. Den oberoende organisationen International Crisis Group konstaterar i en rapport från den 10 april i år att de etniska spänningarna ökar och är en riskfaktor för stabiliteten i landet.

Habib Razmjo, flykting och hazar från Afghanistan