Stora brister i kommunernas krisberedskap

I en undersökning för en tid sedan från Mittuniversitetet redovisades stora brister i Sveriges krisberedskap (25/7). Analysen byggde på kontakter med beredskapshandläggarna i samtliga kommuner. Svarsfrekvensen var över 90 procent. Undersökningen visade bland annat att i tre av fyra kommuner saknades tillräckliga förberedelser för samverkan mellan kommunen och de privata aktörerna inom kommunen vid en allvarlig kris. Vi menade redan i samband med publiceringen att detta är ytterst nedslående och oacceptabelt eftersom allt mer av vår samhällsservice utförs av privata aktörer såsom skola samt vård och omsorg men även VA-försörjning, el- och telenät, IT-system och infrastruktur, renhållning och kollektivtrafik.

Undersökningen visade också på andra allvarliga brister, bland annat hos länsstyrelserna och inte minst hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). En annan slutsats var att i de övningar som genomförs för att träna förmågan att hantera kriser saknas ofta politikerna, trots att många av de beslut som måste fattas är direkt politiska.

I en direktsänd tv-debatt med MSB:s ledning dagen därpå (26/7) förklarade sig myndigheten vara medveten om bristerna och utlovade förstärkta åtgärder. I en replik (DN 27/7) höll även försvarsminister Karin Enström delvis med om kritiken och hon uppmanade kommuner och landsting att inom sina områden noga överväga hur vi kan öka riskmedvetenheten i samhället – hos den enskilde, på lokal och regional nivå.

Frågorna ledde alltså till reaktioner från den centrala nivån och därmed har förhoppningsvis ett centralt förbättringsarbete inletts. Men vad har hänt efter sommaren hos kommuner och landsting? Knappast någonting alls trots att det är kommunerna och landstingen som har det primära ansvaret för medborgarnas säkerhet och trygghet vid kris. Allt mer av uppgifterna utförs av privata aktörer. Vi tar inte ställning till om privatiseringen är bra eller dålig men vi konstaterar att den har kommit för att stanna. Därför måste kommunerna och landstingen ta sitt ansvar för att de olika samhällsfunktionerna fungerar även i krissituationer. I det sammanhanget har naturligtvis också Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) en nyckelroll för att stödja det lokala och regionala arbetet. Folk och Försvars rikskonferens nu i mitten på januari skulle kunna vara en naturlig mötesplats för en avstamp och en nystart i det arbetet.

I planerna för hanteringen av samhällskriser måste kommunerna och landstingen inte bara säkerställa funktionaliteten hos den egna verksamheten och hos den verksamhet som utförs av anlitade entreprenörer. Man måste också beakta att de statliga personella resurserna har förändrats under senare år. Det finns inte längre någon åldersklass av 10 000-tals värnpliktiga som kan bistå vid kris och de fåtaliga svenska yrkessoldaterna kan i stor omfattning tjänstgöra i internationella uppdrag. Den svenska beredskapspolisen om cirka 1 500 man är också nedlagd sedan några år. I händelse av en allvarlig samhällskris kommer de statliga personella resurserna att i första hand tas i anspråk för statliga kärnuppgifter.

Vi vill därför peka på möjligheten för kommunerna och landstingen att diskutera samarbetsavtal med företag inom Säkerhetsbranschen, som i dag har över 31 000 anställda med hög kompetens och tillgänglighet som kan säkerställa att viktiga samhällsfunktioner verkligen fungerar i kris. Inom den privata säkerhetsindustrin finns också betydande kompetens vad gäller riskbedömningar och uppläggning av övningar.

Björn Eriksson, f d rikspolischef, ordförande i organisationen Säkerhetsbranschen

Johan Färm, specialist på samhällets krishantering, vd BRM Europe AB