Infrastruktur
Livsmedelsverket måste bli bättre på dricksvatten
Inga fakta stödjer påståendet att det finns ett samband mellan parasitutbrott och kvaliteten på kommunernas vatten- och avloppssystem. Däremot finns mer att önska av länsstyrelserna och Livsmedelsverket på vattenområdet. Det slår Gunilla Glasare på SKL fast i en replik.
Publicerad: 20 januari 2014, 15:30
Det här är opinionsmaterial
Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
REPLIK Hampe Mobärg, VD på Maskinentreprenörerna, påstår i sin artikel i Dagens Samhälle 16 januari att det finns ett samband mellan de parasitutbrott, som till exempel Östersund har drabbats av i stor skala, och kvaliteten på kommunernas vatten- och avloppssystem.
Det finns inga fakta som stödjer att det skulle finnas ett sådant samband. Det går inte heller att koppla ihop ålder och kvalitet. Därmed faller Mobärgs påstående att landets vatten- och avloppsystem inte skulle vara tillräckligt bra.
Faktum är att kommunerna satsar stort på upprustning, sedan 1990 har anslagen till vatten- och avloppssystemen ökat med 40 procent i realt penningvärde.
Utmaningarna i kommunernas arbete för att ge invånare dricksvatten handlar om andra saker. Inte minst behöver många vattentäkter skyddas bättre, och barriärerna vid vattenverken behöver stärkas så att de stoppar nya virus, bakterier och parasiter från att sprida sig när klimatet förändras.
Kommunerna arbetar aktivt med detta och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ger dem stöd. Vi presenterade nyligen ett sexpunktsprogram med åtgärder som kommuner behöver vidta för att kunna säkra dricksvattnets kvalitet framöver. Vi arbetar också för att det statliga ansvarstagandet ska bli bättre.
Det stöd som kommunerna ska ha från staten brister och måste framför allt förbättras på följande områden:
• Reglerna på vattenområdet kan vara motstridiga och de upplevs ofta som krångliga. Staten behöver ta fram vägledningar för hur kommunerna ska leva upp till kraven.
• Länsstyrelserna prioriterar inte sin egen handläggning av nya vattenskyddsområden. Det leder till att arbetet står stilla i områden som har stort behov av att skydda dricksvattnet. Handläggningstiderna måste kortas.
• Livsmedelsverket ger kommunerna olika besked om hur mycket mikroorganismer som kan accepteras i dricksvattnet. Det måste vara tydligt för kommunerna hur effektiva barriärer mot virus, parasiter och bakterier ska vara.
Dricksvattenförsörjning är ett kommunalt ansvar, men också ett nationellt intresse. Ett effektivt enhetligt stöd från staten har stor betydelse för att kommunerna ska kunna hitta bra lösningar på lokala utmaningar.
Gunilla Glasare, chef för avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad på SKL
Det här är opinionsmaterial
Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.