Klockan tickar för gamla svenska kärnkraftverk

Det har gått 32 år sedan folkomröstningen om kärnkraft. Sedan dess har Sveriges energiförsörjning förändrats kraftigt. Fjärrvärme har byggts ut där det varit ekonomiskt rimligt, och näten eldas nästan enbart med biobränsle. Elvärmda hus värms i allt högre utsträckning med värmepumpar, som tar två tredjedelar av sin energi från mark och luft. Energisparkampanj på energisparkampanj har genomförts. Tyvärr inte alltid på ett genomtänkt sätt som optimerat energieffektiviteten. Inte minst har kommunpolitiker, med en entusiasm som varit lika stor som bristen på kunskap i energifrågor, gjort satsningar inom energiområdet som kostat mer än de smakat. Det är dags att sansa sig.

En del av de åtgärder som genomförts har varit, och är, minst sagt ogenomtänkta. Den stora vindkraftsatsningen är ett slöseri av närmast vanvettiga mått, som medför storskalig miljöförstöring till minimal nytta och höga kostnader. Vindkraften producerar bara el i genomsnitt 35 procent av årets timmar, och tvingar elföretagen att dra ner på vattenkraftproduktionen, så att det alltid finns vattenkraft att ta till när vinden mojnar.

De pengar som satsats på vind- och solenergi (som är ännu mer onödig i Sverige, där vattenkraften ensam klarar elproduktionen de tider på året då solenergin fungerar), är bortkastade pengar, som i stället borde ha satsats på energieffektivisering. Det finns fortfarande oerhört mycket att göra för att bättre ta vara på den energi som redan produceras. Det finns mer att isolera, det finns mängder med lokaler där kylaggregat och värmeaggregat står och motverkar varandra, etcetera, etcetera. I stället för bidrag till massintroduktion av bristfällig teknik för energiproduktion borde resurserna satsas på erkänt effektiv och beprövad teknik för energieffektivisering.

Men hur mycket energianvändningen än effektiviseras står Sverige inför ett besvärligt energipolitiskt beslut: När och hur ska de nuvarande kärnkraftverken ersättas? Det börjar bli bråttom. De svenska kärnkraftverken tillhör den första generationen kommersiella kärnkraftverk. De går inte hur länge som helst, och driftstatistiken för några av dem är minst sagt deprimerande.

Det står klart för de flesta att varken energieffektivisering eller sol- och vindkraft räcker till för att ersätta den halva av den svenska elproduktionen som nu levereras av kärnkraftverk. Särskilt inte som det också är önskvärt att fasa ut fossila bränslen så långt det går även från transportsektorn. Det kommer att kräva mer el - inte mindre. Det verkliga valet står mellan kärnkraft och kraftverk som drivs av fossila bränslen.

Om man ser till historiska fakta om de skador olika sorters elproduktion åstadkommer kan valet tyckas enkelt: Utvinning av kol, olja och gas kostar hundra- och tusentals människoliv per år. Eldning kostar likaså tusentals liv per år. Danska forskare hävdar till exempel att 6000 danskar (och ett okänt antal skåningar) dör i förtid varje år på grund av de föroreningar som sprids från danska kolkraftverk. Kärnkraftverk av den svenska modellen har körts sedan början av 1970-talet utan ett enda dödsoffer, globalt sett.

Kärnkraftsmotståndare menar dock att om ett kärnkraftverk väl havererar så är skadorna så stora att följderna är fullkomligt oöverskådliga. Det är ett diskutabelt påstående, eftersom vi nu vet, både från Tjernobyl och Fukushima vad följderna kan bli. Det är svåra följder, men inte oöverskådliga.

De kärnkraftverk som byggs i dag håller en betydligt högre säkerhetsnivå än de kärnkraftverk som byggdes på 70-talet. Och kostnaderna per producerad kWh ligger som högst ungefär på samma nivå som de lägsta kostnaderna per kWh för vindkraft. Men ett problem kvarstår: De nya reaktorerna producerar lika mycket och lika farligt avfall som de gamla reaktorerna.

Kärnkraftens avfallsproblem är stort och genuint. Och det försvinner inte för att avfallet stoppas ner i berget, eller för att Sverige stoppar all utbyggnad av kärnkraft. Kärnkraftens avfallsproblem kan bara lösas med ny kärnkraftteknik. Sådan kärnkraftteknik är under utveckling och fungerar redan i dag i laboratorieskala. Det som saknas innan tekniken kan kommersialiseras är fullskaleförsök.

Denna nya kärnteknik utnyttjar cirka 97 procent av energiinnehållet i bränslet. Dagens kärnkraftverk ligger på 4-5 procent. Det gör också att restprodukterna från den nya kärntekniken blir betydligt lättare att hantera och slutförvara. Redan efter 500 år ligger strålningen hos detta avfall under den naturliga bakgrundsstrålningen.

Den nya kärntekniken kan innebära en verklig lösning på både det avfallsproblem som dagens kärnkraft skapat och en långsiktig lösning för elförsörjning i områden där sol och vind inte är realistiska alternativ. Den nya kärntekniken kan drivas i tusen år med det avfall och de atombomber som den militärt baserade kärntekniken har skapat. Och därefter är det ekonomiskt rimligt att utvinna nytt kärnbränsle ur havsvatten.

Innan denna nya kärnteknik har utvecklats så långt att den kan vara ett alternativ i ett energipolitiskt beslut måste dock hålet i den svenska energiförsörjningen fyllas. Att driva de nuvarande kärnkraftverken vidare utan en plan för hur de ska ersättas är totalt oansvarigt. Både ur kärnsäkerhetssynpunkt och energiförsörjningssynpunkt.

Om inte Sverige ska drabbas av industriflykt på samma sätt som Japan och Tyskland måste riksdagen inom en nära framtid fatta beslut med bred majoritet om en trovärdig och långsiktig energipolitik. Det beslutet måste ange hur den storskaliga och styrbara elproduktionen från kärnkraften ska ersättas – med ny kärnkraft eller med fossila bränslen. Det bör också innehålla beslut om medel till utveckling av kärnteknik som innebär en verklig lösning av de problem som första generationens kärnkraftverk har skapat.

Fotnot: Skribenten är författare till energidebattboken Tänk kallt (Premiss förlag).

Per Ahlström, författare och debattör, f d chefredaktör