Dags att avbryta planerna på höghastighetståg

Senast ut att kritisera järnvägen är Finanspolitiska rådet som riktar stark kritik mot den planerade finansieringen där regeringen avser gå utanför normal praxis och låna upp pengarna.

Vidare dömer man ut projektet som olönsamt och rekommenderar i stället regeringen att göra kompletterande investeringar där det fattas. Tidigare har projektet kritiserats av Konjunkturinstitutet som räknat fram att staten kommer att behöva subventionera varje tågresa med 700-800 kronor.

Men de som kanske längst kritiserat projektet är Centrum för transportstudier på Kungliga tekniska högskolan, där man jobbar med just lönsamhetsberäkningar i relation till andra projekt. Där sågar man höghastighetsjärnvägen utifrån såväl samhällsnytta som miljönytta.

Sverigedemokraterna har som enda parti i riksdagen gått ut och klargjort att vi anser att planerna på höghastighetsjärnväg (HSR) ska avbrytas. Vad de andra sju partierna egentligen väntar på innan de kommer till samma slutsats ter sig allt mer svårfattligt.

Visst, man har investerat massor av politisk anseende i detta prestigeprojekt, men så länge planeringen ligger fast kostar det skattebetalarna minst 1 miljon kronor om dagen bara i projektering. Slutsatsen är dock enkel: Kostnaderna är helt enkelt inte försvarbara i ett glesbefolkat land som Sverige.

När projektet lanserades var det beräknat till dryga 100 miljarder, vilket av många experter då rätteligen ansågs vara en glädjekalkyl. I dag handlar projekteringen om det tredubbla, uppemot 320 miljarder och då är ett antal nödvändiga tilläggsprojekt på tiotals miljarder inte medräknade.

Detta ska sättas i relation till 2015 års utgifter för både utveckling och vidmakthållande av statens transportinfrastruktur på cirka 40 miljarder. Som var och en rimligen förstår skulle HSR för överskådlig framtid bli ett svart hål i budgeten.

Man måste alltid fråga sig om anslag kan användas effektivare. HSR har glädjekalkyler till trots aldrig uppvisat någon anmärkningsvärd hög beräknad samhällsnytta. Det finns alltså andra alternativ som skulle ge skattebetalarna större avkastning, men som riskerar väljas bort till förmån för ett prestigeprojekt.

Relativt modesta satsningar på våra stambanor skulle kunna frigöra utrymme för såväl gods som persontrafik.

Ser man till människors resmönster är det också tydligt att resurserna snarast bör läggas på fungerande regiontrafik för arbetspendling. Vidare så är det av nödvändighet dags att satsa på det så eftersatta underhållet. Människor måste kunna lita på att tågen går i tid, annars väljer man andra färdsätt.

Man får dock inte glömma att svensk infrastruktur är mer än bara tåg. Den överväldigande delen trafik sker på väg som är överlägsen vad gäller flexibilitet och nya tekniska lösningar.

Miljövänliga och självkörande elbilar står för dörren, vilket i en snar framtid kommer innebära en revolution gällande vår syn på transporter. Men då får man inte låsa framtida generationer i gammal teknik.

Josef Fransson, näringspolitisk talesperson (SD)

Per Klarberg, gruppledare i trafikutskottet (SD)