Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Infrastruktur

Bristande tillgänglighet är diskriminering

Äntligen finns en strategi från regeringen för funktionshinderpolitiken. Initiativet är bra men det behöver kompletteras med en effektiv lagstiftning på tillgänglighetsområdet.

Publicerad: 5 januari 2012, 06:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FunktionsnedsättningTillgänglighet

Äntligen finns en strategi för funktionshinderpolitiken. Initiativet från regeringen är bra och innebär en inriktning för framtiden. Men om det är en medborgerlig rättighet att ha tillgång till hela samhället, innebär det samtidigt en diskriminering att utestänga någon från detta. Här kan alla kommuner bli mycket bättre. Vi undrar därför när det kommer en effektiv lagstiftning på tillgänglighets-området.

Ombyggnaden av Slussen aktualiserar bristen på tillgänglighetsperspektiv hos kommuner och myndigheter. Ett förslag har lagts fram men ska efter påpekanden från bland annat intresseorganisationer ändras. Det tidigare förslaget hindrade alla med nedsatt rörelseförmåga, alltså även många äldre, att vistas kring Slussen. En höjdskillnad på cirka 11 meter, vilket motsvarar ett trevåningshus, kräver omfattande anpassning för att Slussen ska kunna vara en plats för alla. Det märkligaste med detta är inte att förändringar nu måste göras i förslaget, utan att det överhuvudtaget utformats på detta sätt från början, trots Plan och Bygglagen. Det måste bli rätt från början. Det är både kostnadseffektivare och humanare.

Livskvalitet, välfärd och ett gott liv är flitigt använda ord som speglar samhällets uttalade mål. Men vad krävs för att fylla dessa ord med en konkret mening? Att faktiskt kunna komma in i skolan, på arbetsplatsen, teatern, biografen. Vi kan inte längre nöja oss med vackra ord utan orden måste laddas med beslutsamhet och kraft. De styrande målen får inte bli en vacker förklädnad utan substans.

Människor med funktionsnedsättning har en utsatt situation i samhället. Det har bland annat Socialstyrelsens uppföljning av levnadsförhållanden tydligt visat. Det som för många är självklart, som att göra bankärenden eller handla mat, kan för andra innebära en stor utmaning och vara ett dagsprojekt. I dag händer det ingenting med den näringsidkare, myndighet eller kommun som bygger en ny lokal där det inte är möjligt för alla att komma in och delta. Det är möjligt att bötfälla ett företag ifall de diskriminerar av etniska eller religiösa skäl - men inte om diskrimineringen utgörs av ett fysiskt hinder.

1985 lagstiftades om nedläggningen av institutionerna för personer med utvecklingsstörning och cirka tio år senare klubbade riksdagen igenom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Båda dessa lagstiftningar har gett många livet tillbaka. 1989 års handikapputredning har lett till reformer som möjliggjort för människor med funktionsnedsättning att idag leva som andra - det är fantastiskt. Men sedan dess har nästan ingenting hänt – ingen lagstiftning med substans på snart två decennier. Visserligen har vi fått kompletterande tillämpningsregler liksom flera handlingsplaner, strategidokument och informationsinsatser vilka i sig har varit nödvändiga, men inte tillräckliga. Genom avsaknaden av en effektiv lagstiftning på tillgänglighetsområdet sker en generell förbättring alldeles för långsamt, om alls.

Tillgängligheten är inte vilken fråga som helst utan nyckeln till hela funktionshinderpolitikens framgång. Den utgör grunden och styr möjligheten att delta, och därigenom möjligheten att själv kunna bestämma - och i slutändan jämlika levnadsförhållanden. Är tillgängligheten dålig blir allt annat också dåligt. FN:s Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige har undertecknat, ställer också krav på en tydlig lagstiftning som skyddar mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet. Goda ord och ambitioner är som sagt inte tillräckligt. Det måste vara möjligt att utifrån diskrimineringsperspektiv bötfälla den som inte tar hänsyn till tillgängligheten vid om - och nybyggnationer.

Om vi hade en lagstiftning skulle troligtvis ingen bygga exkluderande. Americans with Disabilities Act (ADA) som infördes i USA 1973 innebar ett diskrimineringsskydd på statliga myndigheter och verksamheter. För drygt 20 år sedan förstärktes lagen till att omfatta hela samhället - i arbetsliv, inom offentlig samhällsservice och privata tjänster. ADA gör otillgänglighet straffpliktigt och har blivit en modell för många länders lagstiftning. Men inte i Sverige – ännu. En viktig erfarenhet är att lagstiftningen möjliggör tillsyn och övervakning vilket fått stor betydelse. En annan lärdom är att den ökade tillgängligheten på arbetsmarknaden inte automatiskt leder till att fler får arbete. Här behövs säkerligen flera och kompletterande satsningar utifrån ett helhetsperspektiv.

Det är inte acceptabelt att år 2012 bygga en uteservering med trappa som hindrar vissa människor att äta eller att bussar och tåg inte ger möjlighet för en rullstolsburen att åka med. Vi vet att utredningen Bortom fagert tal bearbetas för en eventuell lagstiftning på området. Vi är många som har stora förhoppningar om att äntligen få en lagstiftning som fungerar. En lagstiftning som gör att livet för personer med funktionsnedsättningar inte ska bli beroende av människors godtycke och välvilja.

Bristande tillgänglighet måste lagstadgas som diskriminering, något annat alternativ finns inte år 2012.

Per Granath, vd, Humana

Peter Brusén, Leg. Psykolog och författare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News