Siffertrixande bakom lyckad bild av tysk omställning

REPLIK. Professorerna Staffan Jacobsson och Volkmar Lauber (6/11) vill i sin artikel Är tysk energiomställning misslyckad? så gärna framställa den tyska energiomställningen som lyckad att de börjar trixa med siffror. Enligt dem är andelen förnybart i Tyskland 26,2 procent. Kolets andel faller och snart skiner solen.

Men tittar man på siffror som Europakommissionen kom med häromdagen, som baseras på EU:s statistiska byrå Eurostat, så är andelen förnybart i Tyskland 12,5 procent och kolets andel växer.

Hur kan då professorerna komma med en så lyckad bild? Jo, de använder endast siffror för el och inte för energi i sin helhet. Så kan man göra om man vill trixa med verkligheten.

LÄS MER: Inget siffertrixande om den tyska energiomställningen!

Sanningen är att Tyskland har stora problem med sin omställning. Kolets andel är nu störst inom EU och man har brutit en decennielång minskning av utsläppsgaser. Varför har då Tyskland inte lyckats?

Främst för att de beslutade att avveckla sin kärnkraft utan att samordna det med andra länder. Norra Tyskland har vanligtvis gott om energi, medan södra Tyskland tvingas importera smutsigt kol och rysk gas. Om alla länder gör som Tyskland och enbart försöker lösa sina egna problem kommer vi både att förvärra klimatet och öka beroendet.

Det behövs samarbete för att lyckas och en av förutsättningarna som krävs är en fungerande energiunion. Jag är ansvarig för en rapport om energiunionen inom ramen för Europaparlamentets samarbete med Efta-länderna. För att energiunionen ska bli det fungerande verktyget för att uppnå klimatmålen och effektivisera energianvändningen krävs samarbete även utanför EU:s gränser.

Det finns flera problem med den europeiska energimarknaden i dag. Länderna är otroligt protektionistiska, alla skyddar sin egen energi.

Ett tydligt exempel är den stora potential av solenergi som finns i Spanien, men bara 2,8 procent passerar Frankrike, som i stället skyddar sin egen export av energi från den franska kärnkraften.

Det andra problemet är att varje land ger subventioner till olika energislag, precis som Jacobsson och Lauber skriver. Länderna vill inte släppa in energislag med högre subventioner än den egna. De vill inte utsätta sin egen produktion för oschyst konkurrens.

Men det som toppar listan över problem är självklart beroendet av den ryska gasen. Sex av EU:s länder är i dag totalt beroende av Ryssland för sin gasförbrukning och 30 procent av all gas i EU importeras från Ryssland.

Att ge all denna makt till Ryssland är ohållbart. De använder i dag pipelines på samma sätt som de tidigare använde pansarvagnar - för att få andra länder att dansa efter Kremls pipa.

Lösningen ligger i energiunionen, en union som innefattar både EU-länderna, Efta-länderna, Ukraina och Västra Balkan. I min rapport förklarar jag varför. Efta-länderna har enorma resurser av energi, hydro, gas, kärnkraft och vind som kan användas för att balansera tillgången och skapa energiflexibilitet.

Genom samarbetet ökar också energisäkerheten i Europa. Självklart ökar säkerheten om det är norsk gas i ledningen och inte endast rysk. För att nå klimatmålet - inför Parismötet satt till max två graders temperaturökning - behövs Efta-ländernas resurser av förnybar och fossilsnål energi.

För i den framtida gemensamma energikretsen som blir möjlig genom energiunionen måste mixen vara så koldioxidsnål som möjligt. Därför är det ju märkligt att Sveriges regering driver på en stängning av kärnkraften. Man kan ha många uppfattningar om kärnkraft, men om målet är koldioxidsnål energi är stängning av kärnkraftverken fel väg att gå.

Hela Europa måste ta sig samman, länderna kan inte lösa detta utan samarbete. Energiunionen är ett sätt att hantera både beroendet av rysk gas och en bättre fungerande inre marknad där inte ländernas protektionism sätter gränserna.

Jasenko Selimovic, Europaparlamentariker Liberalerna (L)