Politisk optimism är inte lösningen på klimatfrågan

Sommarens extremvärme, torka och bränder har fått klimatoptimisterna att tystna. Plötsligt känns det inte längre så fräscht att sitta och hoppas på ”tekniksprång” som ska lösa alla problem. Inte när skogen brinner, åkrar torkar ut eller gamla människor kollapsar. Inte när fler och fler börjar förstå att det vi nu ser är konsekvenserna av en grad ökad global uppvärmning och att vi i rasande fart är på väg mot tre eller fyra grader.

Optimism är ett trevligt personlighetsdrag, men när det blir ett inslag i realpolitiken får det lätt en slagsida mot passivitet. Det är ingen slump att moderaternas miljöpolitik heter ”Miljö- och klimatpolitik för hoppfulla”. Här finns en stark betoning på framtida tekniska lösningar. I stället för att vidta tydliga åtgärder här och nu ska vi inta en positiv attityd till att de löses i framtiden.

Och hur aktivt känns det egentligen när Annie Lööf avfärdar den nyinförda flygskatten och istället vill avvakta en storskalig produktion av flygbiobränsle om 10-15 år, för att sedan vänta ytterligare 20 år på att elflyg ska ta över utrikesflyget?

Optimismen om att framtida lösningar ska fixa klimatfrågan är ett stort problem i svensk politik. Det är en attityd som gör att partier gärna ställer sig bakom nationella och internationella överenskommelser, men sedan inte vill ta de konkreta beslut som behövs för att ställa om. Varför riskera en röst i dag när ett trollspö kan lösa allt i övermorgon?

I klimatfrågan är motsatsen till optimism inte negativitet eller uppgivenhet. Motsatsen är  handlingskraft. Extremväder är inte en attitydfråga. Vädersystemet bryr sig inte det minsta om moderaterna har en positiv inställning till framtida tekniksprång. Det enda som betyder något är hur mycket vi släpper ut här och nu.

Optimism fungerar inte därför att den inte ser verkligheten. Jag hör människor andas ut därför att vi nu ser solceller monteras och vindkraftverk resas i en takt som ingen kunnat föreställa sig för bara några år sedan. Vi befinner oss mitt i ett globalt gigantiskt tekniksprång och vi vill så gärna att det ska rädda oss. Men 80 procent av världens energianvändning är inte elektrifierad. Och skadliga kol- eller oljeeldade kraftverk försvinner inte alls lika snabbt som miljöanpassad energi tillförs.

Andra hoppas innerligt på att vi i framtiden ska kunna suga upp enorma mängder koldioxid ur atmosfären och lagra den i underjorden. Teknik som vi i dag inte har en aning om hur vi skulle kunna få att fungera i stor skala.

Sanningen är att vi i dag inte ens är i närheten av att klara tvågradersmålet som världens nationer kom överens om i Paris. Det finns inga som helst tecken på att vi själva eller resten av världens medel- och överklass kan fortsätta att förbruka den mängd energi och andra resurser som vi gör i dag.

Självklart ska vi forska och investera för framtida tekniker, men det får inte bli en ursäkt för passivitet. Vi behöver en modig politik där de planetära gränserna sätter marknadens ramar. Låt effektivitetsvinster tas ut i mer ledig tid i stället för i ökad konsumtion. Se till att branscher som inte själva kan hitta affärsmodeller för att minska sina utsläpp i stället regleras genom skatter och avgifter. Snabba på industrins omställning och belägg importvaror med koldioxidskatt på samma nivå som gäller för svenska företag.

Radikalt? Ja absolut, men vi kan inte på allvar mena att det enda vi vill lämna över till de som är unga i dag är en rad idéer om vad vi tycker att de borde uppfinna.

Mikael Sundström, ordförande i Jordens Vänner