Parisavtalet har misslyckats – nu måste vi agera!

Globalt såväl som ur svensk synvinkel var 2017 ett förlorat klimatår. Utgångsläget för 2018 är nedslående. För att vara i närheten av rätt kurs borde utsläpp och fossilanvändning varit minst sju procent lägre än året innan. Men utsläppen ökade än en gång; vi har inte ens börjat kursomläggningen. Parisavtalet har i praktiken redan misslyckats, och räcker det inte längre med nationella förhandlingar. Skjuter vi på besluten kommer en omställning i alla fall – fast annorlunda då vi inte kontrollerar processen och mer får inrikta oss på att rädda vad som räddas kan.

Det politiska samtalet måste redan inför detta val handla om att skapa acceptans för och utmejsla formerna för den omställning som väntar. Det kräver ett partiövergripande åtagande i det stora även om man kan vara oeniga i detaljerna. Det kräver också att våra politiker öppet vågar diskutera omställningens innebörd. Ska klimatarbetet bli något mer än ett spel för gallerierna måste de tunga utsläppskällorna med omedelbar början reduceras med sju procent om året. Dit hör ur svenskt perspektiv främst bilåkandet, flyget, nötköttsätandet, cementbyggandet och stålet. Det senare kräver omfattande teknikpolitik och forskning. För allt annat vet vi det vi behöver veta för att  lägga om kursen.

Styrmedlen måste innehålla både piskor och morötter, både pengar och lagar. I praktiken kräver det redan i närtid en storskalig skatteväxling: det saknas förutsättningar att straffbeskatta alla våra fossila ovanor utan att kraftigt sänka skatten på arbete. Det kommer också att påverka kommunalskatterna som måste få andra skattebaser.

Vi tvingas tänka om på många områden. Gamla vänster-höger-positioner kommer att få omvärderas. Hastigheten i politiken måste växlas upp rejält. Även om bara en del av bilåkandet och flygandet ersätts av förnybara resformer blir omställningen avsevärd. Bussresandet – ofta en kommunal angelägenhet – bör inledningsvis öka med cirka 30 procent årligen. Infrastrukturinvesteringarna måste trefaldigas till minst 150 miljarder kronor årligen under kommande decennium. Sådan expansionstakt har vi bara sett i Kina. Utmaningen är att visa att den västerländska demokratin klarar av den omställning som krävs för att begränsa de klimatförändringar som nu hotar att rasera vårt samhällsbygge.

Stort ansvar vilar således på våra politiska företrädare. De ska inte bara hantera att klimatförändringana ritar om den politiska kartan och rubbar grundvalarna för deras politiska erfarenheter. De måste också överge sin räddhågsenhet och omvandla den klimatoro som finns till visioner och berättelser om hur en postfossil välfärd kan gestalta sig. Så skapar man det villkorliga samtycke – som nobelpristagaren Elinor Ostrom formulerade det – som behövs för de stora omställningsbesluten. Det ger också våra barn en chans att leva i ett välfärdssamhälle – om än annorlunda än vårt.

Staffan Laestadius, professor emeritus industriell utveckling KTH, senior rådgivare tankesmedjan Global Utmaning, bokaktuell med Klimatet och omställningen (Borea bokförlag).