Luther, Marx, Arafat och Palme. Och antisemitismen

Det råder en del förvirring om vad antisemitism är. Det är inte så konstigt. Den är förvirrande om man inte tror på den. På scen brukar jag dra ett skämt där jag låtsas förklara skillnaden mellan vanlig rasism och antisemitism med frasen

rasism är när man hatar människor från lägre stående raser och antisemitism är när man hatar folk från högre stående raser…

Det är skämtsamt formulerat men vad jag menar är att till skillnad från andra sorters fördomar är antisemitismen inte bara vanliga fördomar mot judar. Skillnaden är att judehatet som idé är en konspirationsteori som förklarar hela världen.

Antisemitismen är en idé som förklarar allt. Har du blivit dumpad? Det är judarnas fel! Har du fått sparken? Det är judarnas fel! Dåligt väder?

Du hajar. Det är så för att fördomen är att judarna styr världen. Om det faktiskt var sant så är ju judarna ytterst ansvariga för allt. Men de får skulden när nåt går dåligt. Aldrig credd när det går bra. Det här ska alltså inte förväxlas med fördomar. Man säger inte att judar är överrepresenterade inom media och bank för att de älskar kultur eller har siffrorna i blodet. Nej, det är för att de styr världen.

Ja, det är djupt irrationellt. Och det är denna irrationalitet som exempelvis medförde att när Tyskland började förlora kriget – och all energi borde riktats mot fronten – ökade de istället takten i judeutrotningen. Logiskt – nej. Men rationellt om du tror att judarna är roten till all din olycka. Samma föreställning finns hos de allra flesta i arabvärlden idag. För de var lierade med Hitlertyskland när det begav sig. Och de gjorde aldrig upp med det där. Heller. Precis som arbetarrörelsen.

Judarna förföljdes redan av polyteistiska greker. I en tid då alla folk hade flera gudar envisades judarna med att bara ha en. Och de var utvalda av honom. Sånt sticker i ögonen. Med kristendomen blev det etter värre då Jesus korsfästelse lades på judarna. Gudsmördare. Luther kanske gjorde upp med avlatsbrevet men han gjorde inte upp med romerska kyrkans antisemitism. Om något övertrumfade han dem:

Vad ska vi kristna göra med denna förbannade och förkastade ras som kallas Judarna? De lever bland oss och vi vet att de ljuger, förtalar och kastar förbannelser… … det första vi måste göra är att bränna synagogorna…

Det var ur den lutheranska kristendomens fattigdomsideal de första socialistiska sekterna uppstod. Små byar där allt skulle ägas gemensamt. Ur denna rörelse inspirerades Marx till idén om en ”vetenskaplig” socialism. Han tog helt enkelt ett kristet utopiskt ideal, och rensade det på förlåtelsen, en av de bästa idéer som någonsin uppstått, och kärleksbudskapet, som är en smula överdrivet, men fint. Vad som återstår då är dessvärre inte särskilt mycket mer än antisemitism.

Marxister brukar försvara sig med att Marx var kritisk mot alla religioner. Sant. Men judendomen är inte bara en religion. Det är också en kulturell identitet, gemensam historia och etnicitet. Marx själv ville inte se det så, eftersom han inte ville identifiera sig med sin judiska bakgrund – för han gillade inte judar – eller som Marx skulle uttryckt saken:

Pengar är Israels avundsjuka Gud, framför inga andra gudar får finnas.

Den ”vetenskapliga” socialism Marx skapade är egentligen bara en variant på den kristna konspirationsteorin om att ”judarna” styr världen, men ordet jude har bytts mot borgare eller kapitalist. Det är därför som socialismen brukade kallas antisemitism för intellektuella. (Inte i det här landet givetvis, då vi inte har några intellektuella, men annorstädes).

Det här tankegodset utgjorde givetvis också stommen i arbetarrörelsen i Sverige innan kriget. Alla vet att vi hade världens första rasbiologiska institut, men betoningen ligger aldrig på ordet första. Aldrig undrat varför?

Det snällaste sättet jag kan uttrycka det på är ”jo, du vet hur vi är bäst i världen på genus? Well, på 20-talet var det rasbiologi!” Ständigt i framkant. Och sossarna kanske inte var de enda som sysslade med det, men de förnekar det ihärdigast och har därmed aldrig lärt av sina misstag.

Som att Palme blev polare med Arafat, när han fortfarande hade folkmord mot judar på agendan, och vars läromästare var nazist. Araberna var ju på Hitlers sida under kriget. Och den ideologin frodades både inom pan-arabismen och islamismen.

Palme öppnade dörren för Palestinagrupperna och det var genom dem som islamismen fick sitt första inträde i Europa. Det är inte mina ord. Det är Nalin Pekguls. Men det är sant.

Och när Olof Palme, företrädare för en rörelse som aldrig gjort upp med sin antisemitism, som har den i sitt DNA, blir den första västerländska ledare som anklagar Israel för att uppföra sig mot palestinierna så som nazisterna uppförde sig mot dem – en helt osann jämförelse – ser det mindre ut som moralisk överlägsenhet och mer som freudiansk kompensation. Förövaren som projicerar på offret. Under ”godhetens” täckmantel.

Man tycker att när det gång på gång skanderas att judarna ska dö på svenska torg och gator, när molotovcocktails kastas mot församlingshus, kanske de borde lära sig känna igen den? Men vissa saker är svåra att ta in.

Och om vi talade om detta skulle vi bryta kardinalregeln i det här landet ända sedan 1942 – en svensk tiger.

Aron Flam, driver podden DEKONSTRUKTIV KRITIK