”Hoppet gör att vi inte ser hur illa ute vi är”

I boken går Jonathan Jeppsson igenom vad som väntar mänskligheten under de kommande 80 åren. Utifrån mängder av vetenskapliga rapporter och en lång rad intervjuer med forskare kommer han fram till att klimatkatastrofen inte går att undvika.  Du har sagt att din förläggare fick sömnsvårigheter efter att ha läst manuset. Är det den reaktionen du vill få?
– Alla vill känna hopp. Även min förläggare var mycket inne på att det måste finnas något hoppfullt i boken. Jag försökte tillgodose det. Men hoppet måste vara förankrat i något. Jag insåg att det tvärtom kan vara hoppet som gör att vi inte agerar rationellt och ser hur illa ute vi är.  Vad är det vi har framför oss?
– Oavsett vad vi gör – alltså även om vi i morgon kunde sluta med våra bilar, flygplan och fabriker – så får vi en uppvärmning som vi inte kommer åt på ungefär en halv grad. Och värmen kommer att fortsätta att stiga i 30–40 år.   – Om vi inte på något mirakulöst sätt hittar ett sätt att ta bort koldioxid i atmosfären så kommer allt det att inträffa som vi redan känner till: stigande havsnivåer, stormar och minskad matproduktion. Längre fram inträffar saker som hotar den mänskliga fortlevnaden.  Varför ser vi inte ser hur illa det är?
– Nedärvt har vi inte förmågan att relatera till långsiktiga problem. Vi har en stenåldershjärna som reagerar på det som händer här och nu. Sedan handlar det nog också om att vi ställs inför ett olösligt problem. Om man ska lösa det går det inte att skruva på marginalen, man måste förändra allt. Och vilken politisk ledare kan föra fram det budskapet?  Vad skulle ske om vi faktiskt slutade hoppas?
– Om vi verkligen inser hur illa ute vi är så kommer ingen mer att köra bil. Om vi verkligen insåg vad vi gör mot våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle vi stänga industrier. Många skulle bli arbetslösa men det skulle vara värt det.   Kommuner och regioner arbetar med sådant som lågenergihus eller att få fler att åka kollektivt. Är det bra? 
– Mycket av det är bra om det är så att vi ska ha kvar ett samhälle som bygger på tillväxt. Men det gör varken från eller till i det stora hela.  Kan coronakrisen få oss att tänka annorlunda när det gäller vår klimatpåverkan?
– Det tror jag faktiskt. Den har visat oss en glimt av att ett annat liv är möjligt. Det som vi betraktar som fri- och rättigheter, att kunna resa vart vi vill och träffa vem vi vill, är inte det. Utan det är något vi kan avstå ifrån för ett tillräckligt gott syfte. Det är märkligt att vi kan tänka så när det gäller ett virus, men inte när det handlar om vår egen överlevnad.