”Folk vet inte vad de pratar om”

Ibland blir det uppenbart att folk inte vet vad de pratar om. Som när debattörer nyligen förnekade att invandrares brottsmönster beror på kultur. Liknande ansatser kunde även spåras i andra länder, men bredden i det svenska försöket visade klart hur konfys samhällsdebatten här överlag är och bevisar att mycket av det som sägs bygger på rena villfarelser.

Låt oss börja med det vetenskapliga. Gener och kultur är (om vi bortser från eventuella gudomliga influenser) det enda som styr mänskligt beteende. Gener formar den mänskliga naturen, dess goda och onda drifter etcetera. Kulturer skapar därutöver saker som lagar, åsikter, trossystem och ideologier och så vidare, som inte minst hjälper folk att lägga band på djupare, djuriska drifter.

Den som förnekar kulturella förklaringar till skillnader i folks beteende måste ergo hänge sig åt rasbiologi. Men, detta skaver så illa att många försöker inbilla sig att folks beteenden inte beror på gener heller. Vilket givetvis är en omöjlighet. Mer om detta nedan.

Låt oss först notera att alla seriösa vet att det är kulturer som skapar bulken av skillnader i beteenden. Samt att detta beror på att människan som art inte varit uppdelad i raser länge nog för större genetiska skillnader skulle kunna uppstå. Den västliga attityden att kvinnor har rätt gå på stan utan att bli ansatta är därför en kulturell variabel. Liksom den motsatta åsikt som dominerar i Mellanöstern.

I Sverige, där alla svär trohet till ett multikulturellt samhälle, borde faktum som att kulturer innefattar både bra och dåliga manér vara en självklarhet. Men icke så! I Sverige går det att vara hur inkonsekvent som helst. Motviljan att erkänna att invandrarkulturer har delvis otrevliga drag är också bara toppen på en mental röta som helt förvrider mångas verklighetsuppfattning.

Bakgrunden är att Sverige hårt präglas av postmodern dogmatik som säger att alla inte bara får tycka vad de vill, utan att en åsikt aldrig är mer rätt än en annan. Ideologiskt tyckande, inte fakta, dominerar därför debatten. Som att medan det inte finns någon svensk kultur, så har alla andra folk ett kulturarv. Samt att medan det är rasistiskt att vilja slå vakt om det svenska (som alltså inte finns), så är andras rätt att slå vakt om sitt arv en mänsklig rättighet.

Och det är ännu värre. I försöken att bestrida kulturers negativa sidor gled många snart över på för svensk debattörer säkrare mark: könsmaktsstrukturer. När manliga invandrares bestialiska beteende inte längre kunde förnekas började många istället relativisera det inträffade som enbart yttringar av typiskt manliga beteendemönster. För alla män är ju djur, som hen sa.

Med detta fikonlöv som brasklapp påstod bland annat en vänsterpartist att vi inte skulle döma buset i Köln för hårt. Han hade nämligen själv på fyllan en gång tafsat en dam på ändalykten, vilket bevisade att allt bara rörde sig om vanligt manligt svineri. För i varje Pelle Medelsvensson bor ju en taliban!

Men, där bröt debatten typiskt nog samman. Genetiska beteendemönster skulle kunnat ha anförts som förklaring till att män överallt beter sig som (om vi får tro feministerna) rovdjur. Om det bara inte varit för att svenska debattörer sedan länge tvingas hävda att det inte finns någon typisk vare sig manlig eller ens mänsklig natur.

Enligt den syn som råder skulle existensen av genetiska drifter kunna hindra politiker, byråkrater och andra från att driva samhällsutvecklingen i rätt, utopisk riktning. För att detta skall vara möjligt måste tvärtom folk vara födda som blanka blad, på vilka de styrande kan rista in vilka åsikter och lämpliga beteendemönster som helst.

Ett exempel är jämlikhet. Kulturella könsskillnader kan (och har) motarbetas. Men, då könen i motsats till raserna varit åtskilda länge nog för att större skillnader mellan män och kvinnor skall ha uppstått är total jämlikhet en omöjlighet. Vilket för vissa är så oacceptabelt att verkligheten måste förnekas.

Orimligheten i den rådande diskursen visas vidare av att även om ideologerna accepterade existensen av en mänsklig natur lika för både män och kvinnor, men samtidigt ville behålla rätten att på torgmöten fara ut om att alla män är svin, så måste ju alla kvinnor vara suggor. Men, vem skulle våga det?

Infallet att förneka invandrares brott leder alltså i dagens Sverige till att både kulturers och geners influens på mänskligt beteende förnekas. Vilket, igen sagt, är absurt. Man tvingas därför bara konstatera att om man tittar kritiskt på svensk samhällsdebatt så ser man snart att det tycks mycket mer än det tänks. Och att det lätt blir galet när så sker är inte så konstigt.

Anders W. Edwardsson, Historiker och statsvetare, verksam i USA