Detta bör vi prata om på internationella mansdagen

Lagar som diskriminerar mellan män och kvinnor är nästan helt borta i Sverige. Kvinnor utestängs inte längre från universiteten och män tvingas inte längre lägga ett år av sina – kortare – liv på att göra värnplikt.

Detta innebär inte att samhället är jämställt eller att det inte finns problematik som drabbar det ena eller andra könet. Det finns fortfarande frågor som i huvudsak berör kvinnor, då är det bra med en kvinnodag för att speciellt lyfta de frågorna. Liksom det finns frågor som i huvudsak berör män, och där kommer den internationella mansdagen in.

Den internationella mansdagen firas den 19 november varje år sedan 1999. Har du inte märkt så mycket av den? 8 mars märktes inte så mycket i början heller.

När mansdagen kommer på tal möts den ofta med ett höhö:ande om att ”alla dagar är ju mansdagar”. Den som följer debatten får dock lätt uppfattningen att det är precis tvärtom, det debatteras kvinnofrågor på längden och tvären, och frågor som inte har med kön att göra – som till exempel näthat – tas upp bara i den mån de kan göras till en kvinnofråga. Ett exempel fick vi i veckan, när regeringen presenterade sin ”Strategi mot mäns våld mot kvinnor” som också innefattar hedersrelaterat våld och förtryck mot kvinnor och flickor.

Relationsvåld drabbar, och utförs av, både män och kvinnor i jämförbar utsträckning (den enda påtagliga skillnaden är på nivån dödligt våld, det är fyra gånger vanligare att kvinnor drabbas av det än män). Men regeringens åtgärder fokuserar helt på delmängden mäns våld mot kvinnor. Och våld i samkönade förhållanden, som fanns med i motsvarande program på Alliansregeringens tid, är nu borta ur fokus.

Vid våld i nära relationer är offret alltid speciellt utsatt, att osynliggöras av samhället gör saken ännu värre. De som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck börjar nu äntligen få ett erkännande, i alla fall om de är kvinnor. Men personer som misshandlats av en samkönad partner möts fortfarande ofta av ointresse, och män som misshandlats av sina kvinnor till och med av förlöjligande.

Det borde i Sverige år 2016 vara självklart att samhället inte tolererar någon form av relationsvåld, oavsett vem som slår och vem som blir slagen. Här har regeringen mycket att lära av Stockholms stad som sedan flera år har en plan mot, helt enkelt, relationsvåld, ingen lämnas utanför. Relationsvåld har inget kön.

Samhällsproblem som oproportionellt drabbar män är ofta hälsorelaterade. Män lever kortare tid än kvinnor, de begår självmord oftare och risken att en man dör i sitt jobb är tjugo gånger större än att en kvinna gör det.

Pojkar diskrimineras systematiskt vid betygsättningen i skolan, vilket har lett till att de mest attraktiva utbildningarna, nu fullständigt, och orättvist, domineras av kvinnor. Pojkar märker detta, och slutar ta skolan på allvar eftersom den inte tar dem på allvar. Det talas ofta om antipluggkulturen hos pojkar, men det borde pratas betydligt mer om antipojkkulturen i plugget.

Det finns alltså saker att arbeta med, ett enträget arbete som tar tid. Men, ett område där arbetet inte alls behöver ta tid är familjejuridiken.

Ett barn som föds i ett (olikkönat) samboförhållande förutsätts i dag inte automatiskt vara barn till mannen i förhållandet, det krävs en särskild utredning och papperspåskrift för detta. Vill mannen ha vårdnaden om sitt eget barn i samboförhållandet måste han dessutom lämna i en ansökan för det. Systemet bör ändras, vid konstaterat faderskap i ett samboförhållande bör delad vårdnad vara grundregel.

Den 19 november är för övrigt också Världstoalettdagen, vilket brukar rendera en del ytterligare höhö:anden om vad män är värda. Men ett samhälle utan fungerande vatten och avlopp är inte trevligt för någon, och struntar man i frågor som berör halva mänskligheten – vilken halva det än är – så gör man världen till en sämre plats än den skulle kunna vara.

Per Hagwall