Balansakt på universalismens fina lina

Debatten om det som beskrivs som organiserade sexuella trakasserier mot kvinnor i Köln och andra europeiska städer pågår med all intensitet. Vad som har hänt och vad offren samt förövarna har för etnisk, kulturell och religiös bakgrund får rättsväsendet i de berörda länderna svara på.

Det som i detta skede går att säga är att det likväl finns likheter mellan attackerna i Köln och organiserade angrepp som sker på kvinnor i Iran, Afghanistan, Algeriet, Sudan och Egypten. I dessa länder – och flera andra länder i världen – saknar kvinnor kroppslig integritet. Det som gäller i dessa samhällen är den manliga hederns suveränitet. Det som gäller är att män alltid har rätt till kvinnors kroppar och att skulden för mäns kränkning av kvinnors kroppsliga integritet läggs på kvinnor.

Det som är viktigt är att reflektera över hur rasister och kulturrelativister debatterar frågan. Särskilt viktigt är det att notera likheter i deras argumentation. Faror finns med bådas hållning.

En likhet är att rasister generaliserar degraderande och inhumana traditioner och praktiker till alla inom en specifik grupp. Relativister och apologeter generaliserar, i sin tur, en specifik grupps inhumana och kvinnofientliga traditioner till att i stället gälla alla etniska, religiösa och kulturella grupper – för att inte peka ut en specifik grupp.

Båda hållningarna är essentialistiska och förkastliga. Helt felaktigt sätter båda likhetstecken mellan kultur och etnicitet. Båda bortser ifrån att inom en och samma etniska grupp kan olika kulturer praktiseras och att samma kultur kan praktiseras av olika etniska grupper. Det finns exempelvis såväl hårdnackade anhängare av hederskultur som entusiastiska motståndare till densamma bland den etniska grupp som kallas för kurder. Samtidigt ingår hedersvåld i en kultur som praktiseras av flera andra etniska grupper än kurder, exempelvis etniska grupper som är i konflikt med kurder.

En annan likhet är att medan rasister skuldbelägger ”de andra” på felaktiga grunder, tenderar relativister och apologeter att urskulda skyldiga individer och grupper bland ”de andra”, som kränker egna medlemmars eller andras fri- och rättigheter.

Rasister tenderar dock att vara mer konsekventa i sin vansinniga syn på ”andra” och deras kulturer. Relativister och apologeter anser däremot att kulturell, etnisk och religiös mångfald är berikande samtidigt som de förnekar, som i fallet med trakasserierna, att kultur, etnicitet eller religion har något som helst värde i förklaringen av sociala skeenden.

Att diskutera samhällsproblem och sociala fenomen i ett Sverige eller Europa där många etniska, religiösa och kulturella grupper finns, blir allt svårare då sådant som hänt i Köln avgörs i rasisters och kulturrelativisters ideologiska domstolar långt innan rättsväsendet ens hunnit inleda en förundersökning.

Största faran med rasism och kulturrelativism är att båda vill underminera universella mänskliga fri- och rättigheter. I ett alltmer polariserat samhälle är det inte bara en konst utan en angelägen uppgift att envist balansera på universalismens fina lina medan dess fiender – det vill säga rasister, relativister och apologeter – enträget vill tvinga över en till sin motståndarsida.

Devin Rexvid, fil. dr i socialt arbete