Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Äldreomsorg

Vinstdriften skapar mer problem än nytta

Den vinstdrivna vården och omsorgen utvecklar inte kvaliteten. Istället skapar den ökade problem och dränerar välfärden på resurser samtidigt som vårdvalet i Stockholm slår mot socioekonomiskt utsatta områden, skriver Peter Lorentzon i Gemensam välfärd i en replik till Vårdföretagarnas Håkan Tenelius.

Publicerad: 24 mars 2014, 10:52

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

VårdvalÄldreboendeHemtjänstLOV

REPLIK. Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Håkan Tenelius vill inte, i sin replik Patienternas val visar att vårdföretagarna behövs i Dagens Samhälle 11 mars, diskutera järnvägen eftersom det inte är hans ”område”.

Men det var Håkan Tenelius själv som tog järnvägen som exempel på att det inte är så illa ställt med välfärden: ”Tågen går faktiskt, om än inte alltid i tid”. Och som ett uttryck för konsekvenserna av kommersialiseringen av välfärden är tågen talande. Snart sagt varje vecka ser vi vad privatisering och uppsplittring av trafik och underhåll inneburit. All tågtrafik mellan Lund och Malmö låg nere ett dygn för några veckor sedan och några dagar senare trafiken på Malmbanan.

Tenelius väljer att inte alls diskutera exemplet från hans ”område”, familjehemmen. Hur riskkapitalbolagen där upptäckt ett nytt område att göra vinst på. De lägger sig som en tullmur mellan familjehemmen och kommunen. Istället för att som tidigare ha direkt kontakt med familjehemmen måste kommunerna nu gå via företagen. Följden blir mindre kontakt med och insyn i familjehemmen och att kostnaderna ökar för kommunerna. Här tillförs ingen nytta och inget patientval visar att vårdföretagarna behövs.

Tenelius väljer i stället vårdvalet i primärvården i Stockholm som ett exempel på nyttan av privatiseringen. Han utgår från en utvärdering av de fem första åren av vårdval gjord av Karolinska Institutet. Den konstaterar att vårdvalet bland annat lett till ökad produktion och tillgänglighet, utan att kostnaderna ökat, till mångfald och konkurrens och till att alla socioekonomiska grupper ökat sitt utnyttjande av vården. Detta är minst sagt en förskönande bild av verkligheten. Orsaken är att utvärderingen framförallt mäter produktivitet, uttryckt i form av läkarbesök, och inte effektivitet.

Socioekonomiskt utsatta områden fick före vårdvalet extra resurser för att kompensera för de mer sjuka patienter som finns i dessa områden. Genom vårdvalet togs dessa medel bort och vårdcentralerna skulle själva dra in sina intäkter. Då dessa i Stockholm utgörs av en stor rörlig del, det vill säga ju fler läkarbesök desto mer inkomster, var vårdcentralerna tvungna att öka antalet besök. Telefonrådgivningen togs bort, istället fick patienterna gå till vårdcentralen där snabba ”snuvor” premierades på bekostnad av de med svåra och flera åkommor. Behandlingen av dessa delades också upp på flera besök – allt för att öka antalet besök och därmed också intäkterna.

En utvärdering, en enkät till samtliga verksamhetschefer i primärvården i landet, gjord av SKL år 2012, visar på konsekvenserna av vårdvalet. Särskilt illa är det i Stockholm. Påståendet att ”nuvarande ersättningsprinciper riskerar undanträngning av patientgrupper” höll 63 procent av de svarande i samtliga landsting med om och hela 78 procent av de svarande i Stockholm. Och 58 procent av de svarande i samtliga landsting instämde i att ”nuvarande ersättningsprinciper premierar korta besök”, vilket kan jämföras med att det i Stockholm var 85 procent av de svarande som höll med om detta.

I sin diskussion av äldreomsorgen utgår Tenelius i mycket från Socialstyrelsens brukarundersökning. Han gör med stöd i den jämförelser mellan hemtjänst i kommuner med och utan LOV och mellan privata och kommunala äldreboende i Stockholm. Brukarundersökningar är vanskliga mått på kvalitet; bortfallet av svarande är stort, osäkerhet om vem som svarar likaså (på särskilda boenden är det endast 60 procent som själva svarar) och vad svaren står för. Man kan inte heller, som Tenelius gör, dra generella slutsatser om LOV utifrån jämförelser mellan två kommuner där den med LOV har fått större nöjdhet än den med kommunala utförare. Man kan ta fram kommuner där förhållandet är det omvända. Socialstyrelsen skriver själv i sin rapport om brukarundersökningen 2013 om eventuella skillnader att ”det skiljer heller inget mellan offentliga och enskilda verksamheter vad gäller den sammantagna nöjdheten med hemtjänsten.” Och om särskilda boenden skriver man: ”Äldreboenden upplevs lika tryggt oavsett om det drivs i enskild eller offentlig regi och den sammanlagda nöjdheten är också lika.”

Andra mer objektiva mått visar på skillnader mellan privat och offentligt. Socialstyrelsen har konstaterat att bemannings- och utbildningsnivåer är högre på offentligt drivna äldreboenden. Och en jämförelse mellan utförare av hemtjänst i Stockholm visar att andelen heltids- och tillsvidareanställda liksom utbildningsnivån är högre hos de kommunala utförarna än hos de privata. Och detta är ganska naturligt. De privata vinstdrivna utförarna ska ha en vinstmarginal på 10-15 procent. Dessa medel måste hämtas någonstans och utgifter för personalen är de stora kostnaderna inom vård och omsorg. Det handlar om flera miljarder kronor per år som försvinner ur välfärden.

Peter Lorentzon, aktiv i Gemensam Välfärd

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News