Vågar våra beslutsfattare bli gamla?

På ett boende med åtta demenssjuka ska det vara tre i personalen från morgon till kväll och en person på natten. Och alla ska vara utbildade i demenssjukdomar. Därtill kräver vi att det under dagtid alltid ska finnas en närvarande chef. Undersökningar visar att endast 1 procent av personalen inom äldreomsorgen har möte med sin närmaste chef varje vecka. I Finland är den siffran 35 procent.

Idag kan en enhetschef ha ansvar för flera boenden och personalen har inte en kontinuerlig handledning. Så länge beslutsfattare och tjänstemän inte tar sitt ansvar och vågar sätta ner foten kommer vi att få fortsätta att läsa om äldre och demenssjuka som lämnas ensamma och utan hjälp under natten. Demensförbundet kommer att fortsätta få samtal från oroliga anhöriga som ser att deras nära och kära inte får den vård och omsorg de behöver och vår telefonrådgivningstelefon kommer att fortsätta ringa dygnet runt, året runt.

Den nyligen utkommen studie från Stockholms Universitet av Marta Szebehely, Anneli Stranz och Rebecka Strandell med titeln ”Vem ska arbeta i framtidens äldreomsorg” är en skrämmande läsning. Den visar att hälften av dem som arbetar inom äldreomsorgen allvarligt funderar på att sluta. Här utmärker sig Sverige på ett negativt sätt i jämförelse med övriga Nordiska länder där siffran är 39 procent. Rapporten visar också att ett av de största problemen som personalen upplever är en alltför hög arbetsbelastning. 60 procent av personalen inom hemtjänst och äldreomsorg säger att detta är en stor anledning till att de vill sluta.

Att det kan vara svårt att sätta sig in i problematiken när man är riktigt ung är inte svårt att förstå. Men många av våra beslutsfattare är inte helt unga och hur de ser på sin egen ålderdom och utsikterna att få ett värdigt liv på ålderdomens höst är ett mysterium. Det finns ett ordspråk som passar in väldigt bra här: ”Som man bäddar får man ligga”.

Dagligen ringer anhöriga till demenssjuka och berättar att bemanningen på boendet är så låg att deras närstående inte får gå på toaletten på hela natten. Problemet har man löst genom att sätta på en blöja. Var ligger värdigheten i detta?  En gång i tiden var Sverige ett föregångsland som visades upp som det goda exemplet och som andra länder såg som en ledstjärna. Idag är läget ett annat och vi kan bara snegla mot andra länder som har en värdig äldreomsorg och en demensvård värd namnet!

Beslutsfattare - vi vet hur det blir. Ni kommer kanske att ligga ensamma, törstiga, nödiga, oroliga och kanske förvirrade i många timmar – i värsta fall på golvet! Ingen kommer till er hjälp och undsättning. Vare sig ni fortfarande bor hemma eller bor på ett boende. För det finns inte tillräckligt med personal!

Det är dags att äldreomsorgen, och framför allt demensvården, sätts högst upp på agendan inför valet 2018. I alltför många år har de äldre och demenssjuka glömts bort. Beror det på att de inte är en röststark grupp eller beror det på ren okunskap och ovilja att se hur vår vård och omsorg om våra äldre fungerar – eller snarare inte fungerar.

Till SKL vill vi lämna följande meddelande: Ta tillvara Demensförbundets långa erfarenhet och vår förankring i verkligheten när ni tar fram de nya rekommendationerna. Vi står mer än gärna till tjänst och finns bara ett telefonsamtal eller mail bort.

Pär Rahmström, ordförande Demensförbundet