Undernäring kostar samhället mer än fetma

Undernäring leder till sämre svar på behandling, sämre livskvalitet, längre vårdtider, förtida död samt stora samhällskostnader. Den samlade kostnaden för undernäring inom vård och omsorg beräknas i runda tal vara dubbelt så stor som kostnaden för övervikt och fetma. Trots de allvarliga konsekvenserna får problemet skrämmande lite uppmärksamhet. Det är sannolikt ett av de hälsoproblem där gapet mellan uppmärksamheten och dess betydelse för såväl individ som samhälle är som störst.

Det ses ofta som en ”naturlig” följd av sjukdom och åldrade och därmed som något som inte kan att påverkas. Men undernäring är ett symtom som går att behandla, ofta framgångsrikt, om rätt resurser sätts in i tid. Undernäring drabbar i första hand muskelmassan. Den leder till att den drabbade får minskad rörelseförmåga och svårigheter att klara vardagen självständigt, vilket skapar ett ökat omvårdnadsbehov.

Att servera godare mat räcker tyvärr oftast inte för att komma åt problemet. Behandling av undernäring måste ses som en integrerad del av medicinsk behandling, med samma krav på evidensbaserad och patientsäkert omhändertagande, där maten kompletteras med andra insatser. Detta har Socialstyrelsen understrukit genom en föreskrift som tydliggör vården och omsorgens ansvar i arbetet med att förebygga och behandla undernäring. Tyvärr går det inte se några effekter av föreskriften i den granskning som vi har genomfört.

Under 2016 och 2017 gjordes i genomsnitt cirka 100 000 riskbedömningar per år i landets kommuner. Det är alldeles för få, men när de väl görs sätts sällan rätt åtgärder in. Det innebär att inom äldreomsorgen får bara var femte person med risk för undernäring rätt behandling. Våra beräkningar visar att det borde ha gjorts 354 000 riskbedömningar.

Risken för sjukdom ökar med stigande ålder, vilket innebär att äldre utgör en särskild riskgrupp för utveckling av undernäring. I ett land med en växande och åldrande befolkning är det angeläget att vård och omsorg uppmärksammar och prioriterar detta allvarliga hälsoproblem.

Det behövs en kraftsamling på alla nivåer för att skapa en handlingskraftig strategi. Åtgärder krävs på flera områden:

￭ Det behöver ställas kvalitetskrav avseende nutritionsomhändertagande i avtal med vård- och omsorgsutförare. 
￭ Det måste skapas fler dietisttjänster i kommuner och landsting som ingår i en sammanhållen vårdkedja. 
￭ Det krävs ökad grund- och fortsättningsutbildning inom nutrition för alla yrkesgrupper inom vård och omsorg. 
￭ Det måste ges mer utrymme för personalen att vara ett stöd vid måltiden.
￭ Det behöver utvecklas förbättrade systemstöd och införas nationella kvalitetsmål för nutrition. 
￭ Det måste även genomföras en nationell uppföljning av Socialstyrelsens föreskrifter.

Nu är det dags för vården och omsorgen att ta undernäring på allvar. Vi har inte råd att fortsätta att negligera undernäring.

Eva Eriksson, förbundsordförande, SPF Seniorerna

Gudrun Brunegård, oppositionsråd (KD), landstinget i Kalmar län

Elisabeth Rothenberg, ordförande Swespen och biträdande professor vid Högskolan i Kristianstad