Tekniken har en nyckel till framtidens äldreomsorg

Så här i slutet av året kan det vara relevant att reflektera över utredningen Nationell kvalitetsplan för äldreomsorgens tre första månaders arbete.

Det har varit en intensiv och otroligt givande period där vi har haft mer än 50 möten med representanter för myndigheter och organisationer, från Skellefteå i norr till Lund i söder. Vi har fått tillfälle att prata om frågor som engagerar och skapa en gemensam grund för samarbete.

Till utredningen är både sakkunniga och experter och flera referensgrupper knutna och med dem har vi börjat diskutera de komplexa frågeställningar som ligger inom mitt uppdrag: att lägga förslag på hur vi långsiktigt inom vissa strategiska områden kan utveckla kvaliteten inom vård och omsorg om äldre personer.

Många vi träffar vittnar om ett stort engagemang för vården och omsorgen om äldre. Personal och företrädare för organisationer vill dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper till utredningen vilket vi särskilt gläds åt.

Åldrandet är en del av livet, alla åldras om vi får leva. Vi har alla erfarenhet av vård och omsorg av äldre genom föräldrar eller mor- och farföräldrar. Och förr eller senare är sannolikheten stor för att vi kommer att behöva någon form av vård eller omsorg.

Det innebär att både ansvaret och intresset är en gemensam angelägenhet. Jag är ganska säker på att det är en uppfattning som delas av många och med det gemensamma ansvaret i grunden har jag i uppdrag att lägga förslag på en nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre.

Jag menar att utgångspunkten för ett sådant arbete också är att se hur långt vi redan kommit. Det är stor skillnad i dag i vården av de äldre jämfört med hur det var när jag en gång började som undersköterska i början av 80-talet.

Då var det mer regel än undantag att äldre med stora vårdbehov ”bodde” i fyrbäddsrum, hade en säng och sängbord men inte så mycket mer. Det var kort sagt en sjukhusmiljö där efterlevnad av rutiner som duschdagar var en indikator för god kvalitet. Vi gjorde det bästa vi visste och förmådde utifrån den tidens kunskap och ambition. Vi måste veta var vi kommer ifrån och var vi är i dag för att veta vart vi ska.

För att uppnå en ökad kvalitet är bemanning en nyckelfråga. Vi behöver fler som vill arbeta och utbilda sig inom vård och omsorg om äldre. Utvecklingen har gått framåt och fler äldre personer har omfattande behov av vård och omsorg, även i ordinärt boende. Det ställer krav på att personalen har rätt kompetens.

Men vi behöver inte bara rekrytera fler utan också skapa förutsättningar för att personal ska stanna kvar. För att kunna göra det krävs det möjligheter att utveckla sig i sitt yrke, men också en bra arbetsmiljö.

Det som i dag har blivit det stora samtalsämnet i vård och omsorg är välfärdsteknologi. Ett spännande och utmanande område. Tyvärr har debatten alltför ofta kommit att handla om övervakning och besparingar. Jag ser välfärdsteknologin som ett redskap för att underlätta kommunikation och bidra till ökat självbestämmande. Om vi utgår från en sådan hållning kan vi lättare värna integriteten för den enskilda.

Men det finns många utmaningar med allt från skydd för den enskilda till tekniska utmaningar som säkerhet, kompatibilitet och handhavande. Vi kan dock inte välja bort tekniska lösningar och innovationer då de redan är en naturlig del av samhället. Framtidens, och i viss utsträckning dagens, mottagare av vård och omsorg är redan användare av välfärdsteknologin.

Nyligen kom kammarrättsdomarna om den så kallade Linköpingsmodellen, som innebär att man har haft en flexiblare biståndsbedömning för hemtjänst där den äldre har möjlighet att själv ta direkt kontakt med en utförare utan att behöva gå via en biståndshandläggare.

Domstolen konstaterar att IVO, Inspektion av vård och omsorg, haft rätt i sin bedömning att Linköpingsmodellen inte är förenlig med nuvarande lagstiftning.

I artikeln ”Fler borde få en serviceinriktad hemtjänst” i Dagens Samhälle den 17/12 tar Sture Henriksson, före detta socialdirektör och utredningschef i Järfälla kommun, och Bror Önstorp, före detta omsorgschef och beställarchef i Linköpings kommun, upp utredningens uppdrag att se över frågan om flexibla former för beslut om äldreomsorg. De efterlyser en enklare och snabbare väg för kommunerna att införa ett serviceinriktat arbetssätt.

Jag ser att domarna blir ett av många viktiga underlag för mitt fortsatta arbete, där jag i utredningsdirektivet har att se på frågan framförallt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Det är en större fråga än ett avgränsat arbetssätt. Vi ska fokusera på rättssäkerheten utifrån den enskilde, därmed inte sagt att jag tror att människor saknar förmåga att uttrycka sina behov.

Och redan i september 2016 planerar jag att presentera ett delbetänkande där den här frågan tas upp.

I utredningens uppdrag ingår också att titta på jämställd och jämlik vård och omsorg. Vi behöver veta om alla får insatser i hemtjänsten oberoende av kön, ålder, socioekonomisk bakgrund, etnisk bakgrund och funktionsnedsättning med mera. Vi behöver också en systematisk uppföljning och en utvärdering av oberoende forskare av de insatser som vi erbjuder den enskilde.

Vård och omsorg om äldre har många olika dimensioner som var och en kräver sin del. Men kanske är det viktigaste ändå att ställa sig frågan vad det är att vara en människa. Vem är den äldre och vad gör mitt liv meningsfullt?

I utredningen kommer vi därför att lägga särskild vikt vid att ”äldre” är lika unika oavsett ålder och att existentiella dimensioner har en given plats i vård och omsorg av äldre.

Nu önskar jag och mitt sekretariat er alla vilsamma helger. Jag tillsammans med er kan då med friska tag fortsätta vårt viktiga arbete med en långsiktig Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre.

Susanne R Suvanto, särskild utredare, Utredningen nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen