Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Äldreomsorg

Storstäderna struntar i hemlösheten

Kommunerna i storstadsregionerna negligerar arbetet mot hemlösheten. Därför måste lagen skärpas, tuffare krav ställas på kommunerna och regeringen ta ett ökat ansvar.

Publicerad: 30 oktober 2013, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

SocialtjänstenHemlöshetBostäder

Alla i Sverige har rätt till en bostad enligt regeringsformen. I praktiken står dock många utan en bostad. Inte mindre än 34 000 människor lever i hemlöshet, visar siffror från Socialstyrelsen. Mörkertalet är dock stort då EU-medborgare, tredjelandsmedborgare och papperslösa inte finns med i statistiken.

Ansvaret för att uppfylla lagens bostadslöfte vilar på kommunerna. Bostadsförsörjningslagen ställer krav på att ”varje kommun skall planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs.” Till sin hjälp har kommunerna olika bostadspolitiska verktyg, däribland riktlinjer för bostadsförsörjningen.

I vår nya rapport Hemlös 2013 utvärderar vi riktlinjerna i Storstockholm, Storgöteborg och Stormalmö. Rätt använda kan strategidokumenten nämligen användas för att underlätta för socialt och ekonomiskt svaga grupper i samhället att få bostad. Resultatet av undersökningen, som omfattar totalt 51 kommuner, är tyvärr dyster läsning. Trots att lagen kräver att riktlinjer ska upprättas varje mandatperiod struntar många i det. Bara 36 procent av storstadskommunerna har antagit nya riktlinjer sedan hösten 2010.

Men även när riktlinjer finns är innehållet ofta mycket tunt. Skrivningarna är allmänt hållna och strategidokumenten saknar tydliga åtgärdsförslag. Ingen av de utvärderade riktlinjerna innehåller till exempel beräkningar av hemlöshetsutvecklingen i kommunen. EU-migranter, sannolikt den grupp i hemlöshet som växer snabbast i Sverige, nämns över huvud taget inte. Endast 12 kommuner lyfter fram personer med psykisk ohälsa som en grupp som har svårt att få bostad eller riskerar hemlöshet. Bara fyra kommuner nämner personer med missbruksproblem.

Hemlöshet har länge betraktats som en fråga för socialtjänsten. Men så länge de saknar makt att påverka utbudet och fördelningen av bostäder kommer de aldrig, inte ens med den bästa viljan i världen, att kunna åstadkomma bestående lösningar. Det kan däremot kommunfullmäktige. Riktlinjer ger politikerna ett kraftfullt juridiskt verktyg i arbetet med att riva barriärer för dem som står allra längst ifrån bostadsmarknaden.

Slutsatsen i vår rapport är glasklar: Bostadsförsörjningslagen måste skärpas. Det behövs tuffare krav på kommunerna att samarbeta, både med varandra och de idéburna organisationerna, och kraftfulla sanktionsmöjligheter i de fall kommunerna struntar i lagen.

Men regeringen måste också ta ett ökat ansvar. Hemlöshetspolitiken måste bli en integrerad del av den övriga bostadspolitiken. Bara så kan vi göra verklighet av löftet om allas rätt till bostad. Regeringen behöver ta fram en ny nationell hemlöshetsstrategi och öronmärka pengar till arbetet. Sverige behöver en långsiktig färdplan med satsningar på förebyggande åtgärder, ökad kunskapsspridning och aktiva bostadsinsatser. Det vore ett värdefullt steg i strävan att förpassa hemlösheten till historieböckerna.

Marika Markovits, direktor Stockholms Stadsmission

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev